Hörneå bys hemsida
web-redaktör: lena.lindholm@becken.se
kontakt

Frans Kempes år 1906

Hörnefors fabrik

Startsida

Hörneå bys hemsida www.becken.se

Frans Kempe år 1906

Denna den andra artikeln om Frans Kempes brev från 1906 fokuserar på årtalet. Den förra artikeln handlade om poststämpeln "Hörneå". Brevet skickades under en hektisk tid för herr Kempe. Hörnefors krävde all uppmärksamhet medan frun som brevet var adresserat till fick vänta. Frans Kempe levde mellan 1847 och 1924. Historien som här sammanfattas är mestadels tagen ur boken ”Hörnefors Historia”, inklusive några bilder. Bokens tryckplåtar finns i förvar hos Becken-Webben. Dessutom adderas diverse information från ”nätet”.

Det var egentligen fadern till Frans Kempe, allmänt känd som ”JC,” som la grunden till det företaget som sedermera blev Mo och Domsjö (idag Holmen AB). ”JC” syftade på namnet ”Johan Carl” och han föddes år 1799 i Stralsund, då ett svenskt territorium i Pommern. Förlusten av denna stormakttids spillror förde JC till Sverige och Härnösand. När han dog 1872 efterlämnade han 11 barn ur totalt tre äktenskap, däribland sonen Frans.

Bild 1. Brevet från posten i Hörneå, år 1906, den 18:e augusti.

Frans Kempe blev tongivande inom familjeföretaget och blev sedermera dess verkställande direktör år 1884. Året innan gifte sig Frans med Eva Charlotta Treffenberg. Eva var dotter till före detta landshövdingen med säte i Härnösand, med det trevliga namnet Curry Treffenberg. Det är således till henne som Frans skrev brevet år 1906. Brevet, eller snarare dess bild har distansskribenten Rune Öström luskat fram och förmedlat till Becken-Webbens redaktion. Innehållet i brevet är däremot okänt - det är bara dess adress, frimärke och stämplar som återges här.

Brevet adresserades således till ”Fru Eva Kempe, Sanna, Hernösand”. Avsaknaden av postnummer noteras. Dåtidens postväsende var sannolikt en utmanande syssla. ”Sanna” kräver sin korta förklaring. ”Sanna”, så heter en ung Hörnebo med efternamnet Borch men i Kempes brev avses platsen och fastigheten ”Sanna”. Denna låg på ön Hemsö norr om Härnösand där familjen Kempe hade byggt ett sommarresidens. Brevet bar stämpeln Hörneå 18/8, 1906. Postkontoret ”Hörneå” låg rimligen i anslutning till ”Bruket”, med andra ord den norra delen av dagens Hörnefors vilket vi tror oss ha rett ut i en tidigare artikel.

År 1906 hade Frans Kempe varit i farten runt Hörnefors ett bra tag. Efter några års byggande drog sågverket på Norrbyskär sin första stock under våren 1895. På Norrbyskär byggde Kempe upp ”sitt” mönstersamhälle enligt dåtidens sed. Frans Kempe är känd för den omsorg han visade sina anställda inom företaget. Han hade ett patriarkalt förhållningssätt som blommade ut på Norrbyskär. Dit forslade han utvalda arbetare och familjer från i synnerhet Domsjö ångsåg och Mo vattensåg. De drogs dit på pråmar under vinterstormar. Mer lokalt fanns sågverkspersonalen i Håknäs, en anläggning i Öre älv som Kempe köpte och skrotade till förmån för Norrbyskär. Familjerna erbjöds förträffliga bostäder och skola i Kempes egen regi. Medaljens baksida var lika tydlig som dess framsida. Kempe gjorde stor skillnad på folk, så att säga. Det fanns en uttrycklig hierarki bland arbetarna; Domsjö, Mo och sist Håknässågen. Den i grunden positiva synen på Frans Kempe blir lite grumlad av följande ord han skrivit angående Norrbyskär 1895 (ur boken Hörnefors Historia):

”-Bäst att avskeda alla oduglingar, så att vi blir kvitt dem. Håknäsfolket kan även förstöra Mofolket, och av de förra finns för många.”  

Norrbyskär blev en vinstmaskin, och Kempes hot om att avskeda Håknäsfolk kom av sig. Kostnaden per sågad planka understeg den i Domsjö, vilket kan ses som en revansch på det exemplariska Domsjö. Allt eftersom sågandet på Norrbyskär fortskred så formades även samhället. Man kan utläsa att den fasta styrkan av arbetskraft utgjordes av ca 200 man, med sina familjer bosatta på ön.

Säsongsvariationerna i sågandet kompenserades med ungefär lika många till av arbetande som bodde på fastlandet. Becken-Webben har tidigare uppmärksammat den oturliga drunkningsolyckan då bland andra fyra unga Hörneåbor omkom pingstafton 1901. De gick på grund med sin segeleka under färd mellan arbetet på Skäret och livet på fastlandet. Berättelser i eftervärlden gör gällande att även här fanns en hierarki mellan arbetare boende på Skäret och de på fastlandet. Man hade nog ett och annat att säga om varandra, och boken Hörnefors Historia antyder att folket på Skäret gjorde sig lite märkvärdiga. Idag ses detta med pittoresk nostalgi, men det var på fullaste allvar som ungdomar slogs. Norrbyskär var en tämligen unik miljö, ett avskärmat samhälle på en ö där industri och samhälle flöt ihop, runt Frans Kempe. 

Frans Kempe

Bild 2. Frans Kempe, ur boken Hörnefors Historia.

Att Frans Kempe etablerade sig i Hörnefors har egentligen med bönderna att göra, eller snarare mot bönders ovilja att avverka skog. Begreppet ”baggböleri” var ett begrepp redan vid sekelskiftet 1900. En industri, som den på Norrbyskär, krävde tillgång till sågtimmer. Att förlita sig på vresiga och egennyttiga bönder förslog inte. Konkurrens mellan skogsindustrier krävde lönsamhet och framförhållning och därmed virkestillgång. Metoderna att tillförskansa sig dessa träd kunde vara lite tvivelaktiga. Bevisligen hade sågverksindustrin runt Umeå, och däribland Baggböle vattensåg, inkräktat på Kronans domäner med otillbörlig avverkning redan vid mitten av 1800-talet. Detta myntade uttrycket ”baggböleri”. Dessutom ifrågasattes industrins oetiska metoder gentemot bönderna, som lurades av sin skog under frikostigt serverande av spritdrycker.

En ”Norrlandskommitté” tillsattes av Riksdagen som skulle utreda huruvida skogsindustrin inkräktade på böndernas fortbestånd. Frans Kempe satt själv i denna kommitté, och förespråkade industrins behov i kontrast till skogsböndernas dåliga handlag med träden. Resultatet gick emot industrin, och Riksdagen klubbade ett förslag 1906 som hindrade industrins framfart med skogsköp. Ur detta perspektiv förstås bättre de motsättningar som fanns mellan ”bonden” och ”industrin". I en tidigare artikel pratades om att Hörnefors Sulfitfabrik hamnade i ”bondens våld” år 1961, då den köptes av NCB från MoDo. NCB var Norra Skogsägarnas industrikoncern som expanderade. På sätt och vis fick ”bönderna” sin revansch förmedlad via NCB. Att det sedermera slutade med nedläggning år 1982 var en olycklig kulmen på historien.    

  

Bild 3. Hörneå Aktiebolag, med andra ord ”Bruket” med dess vattensåg. Sågen lades ned 1903 och platsen ser lite övergiven ut på fotot som torde vara från tiden. Ur boken Hörnefors Historia.

Frans Kempe, med insyn i vad som höll på att hända gjorde vad han kunde och köpte upp så mycket skog han hade möjlighet till. I blickfånget kom Hörneå Bruk, inte för dess rester av ett gammalt järnbruk eller ens det sågverk som drevs av Hörneåns vatten, utan för Brukets skogsegendomar. Brukets skog var nog ett resultat av 1800-talets baggböleri i området. I närområdet var det i princip bara de vresiga bönderna i Becken by som stod emot böleriet. I alla fall behölls skogen i närhet till byn medan stora arealer skog hade köpts upp av Bruket runt Hörnefors och än mer på annat håll.  

Hörneå Bruks vattensåg skrotades tämligen omedelbart 1903. Sågtimret behövdes på Norrbyskär istället. Infrastruktur och tillgång till arbetskraft i Hörnefors förde istället tankarna åt pappersmassa. En fabrik började planeras med närhet till den hamn och lastageplats som sågverket nyttjat, med andra ord Hamnskär. Kempe hade framgång med fabriken i Domsjö (Örnsköldsvik) som börjat producera sulfitmassa år 1903. Domsjö stod modell för det som skulle byggas i Hörnefors, under företagsparaplyet ”Sulfitaktiebolaget Mo och Domsjö”. Namnet på företaget antyder var Kempe hade sina favoriter. Norrbyskär var vid den här tiden den lysande stjärnan i företaget, varför man lika gärna hade kunnat kalla sig ”Hörneå och Norrby Aktiebolag”. Efter denna storhetsvansinniga utvikning konstateras att Hörnefors blev en ny utmaning för Kempe. Boken Hörnefors Historia sammanfattar med dessa ord.

”Det nya projektet liknade föga Norrbyskärsinvesteringen. Visserligen fick man uppföra en helt ny anläggning men i övrigt var allt olika. I Hörnefors var det fråga om ett gammalt brukssamhälle, vars befolkning sett många bolagsherrar komma och gå. Det var ej heller tal om att där skapa en homogen arbetarkår, utvalda bland bolagets beprövade arbetare.”

Bygget av Hörnefors Sulfitfabrik gick fort, men leveranser av maskiner fördröjdes av den verkstadskonflikt som rådde under år 1905. I oktober 1906 hade man tre kokare på plats och körde igång. Kapaciteten var 16.000 ton/år men endast en bråkdel av detta kunde produceras det första året på grund av tekniska problem. Med 407 anställda drogs företaget med stora förluster. Anläggningen var projekterad till en kostnad av 1.7 miljoner men inte heller den kalkylen höll utan landade på 2.8 miljoner. Först under år 1909 lyckades man nå produktionskapaciteten.

Bild 4. Verkstaden vid Hörnefors Sulfitfabrik, år 1907. Ur boken Hörnefors Historia. Bilden sägs vara en ”reproduktion” med hänvisning till Västerbottens läns museum. Då tryckplåten finns hos Becken-Webben tar vi oss friheten att återge bilden.

Mycket kan sägas om Frans Kempe, både gott och ont. Redan med dåtidens mått av industriidkare lär han ha varit tämligen unik med sin syn på ”samhällsbyggnad”. Idag framstår han mest som ålderdomligt naiv, men dåtiden hade andra referensramar. Man tycker sig förstå att han verkligen månade om bygden där han etablerade sig. Ett exempel är uppförandet av en ny kyrka i Hörnefors. Planeringen av denna startade nästan parallellt med den för industrikomplexet. Med lite fördröjning stod den klar 1908. Den skulle rymma 700 personer av en befolkning som dimensionerats till 2000 st med utkomst av industrin (inklusive Norrbyskär förmodas). I Hörnefors bodde då 756 personer. Det tycks även som att Kempe själv valde predikant, Klas Immanuel Sundelin. Hans första predikan i området var på Norrbyskär i januari 1908. Kyrkan i Hörnefors invigdes vid pingst samma år. Kyrka och tillhörande byggnader kostade drygt en kvarts miljon att uppföra.

Bild 5. Bygget av Hörnefors ”nya” kyrka, år 1907. Ur boken Hörnefors Historia. Idag går kyrkan under namnet ”Rosornas Kyrka”, en byggnad i så kallad fornnordisk nyklassicism. Interiörens arkitektur var populär vid tiden, men det är lite paradoxalt för en kyrka att inspireras av vikingatid.    

Frans Kempe såg inget behov av politik vid sina anläggningar, han månade själv om allt och alla. Samarbetet mellan arbetarkår och Kempe ordnades via en så kallad ”förtroendenämnd”. Trots detta kom politik och arbetarrörelse smygande. På det hermetiskt tillslutna Norrbyskär hade man föga framgångar. Arbetskåren där ansåg sig inte ha några behov av sådana nymodigheter. Hörnefors var inte lika homogen i det avseendet. Det är inte Becken-Webbens ambition att beröra politik, men en liten detalj i sammanhanget är intressant.

En talare hämtades från Sundsvall där processen kommit längre. Under sekretessartade former hölls ett första möte 1907. Eftersom i princip all mark och lokaler i Hörnefors ägdes av MoDo letad man sig till en gårdstomt i det ”fria” Becken by. Möjligen vågar man tro att den drivande personen som ordnade mötet hette Johannes Norgren. Johannes föddes 1882 i Nordmaling och kom att gifta sig med Amanda Olivia Lundqvist, en fosterdotter till Becken-bon Erik Rehnmark. Under sin strapatsrika ungdom bodde Johannes och Amanda i Becken by. Johannes gjorde sedermera karriär, både i Hörnefors Kommun och på fiol. Vi ska framöver återkomma till Johannes och hans bedrifter.

Det hade varit intressant att läsa Frans Kempes ord i brevet från augusti 1906. Man vågar tro att han berättade om slutmonteringarna vid Hörnefors Sulfitfabrik, och inom någon månad var det dags för det första koket av sulfitmassa. Troligen skrev han även om sina planer för samhället. Samhället som hittills gått under namnet Becks by och Hörne hade flyttat fokus till järnbruk och såg, under namnet ”Hörneå Aktiebolag”. Området kom allt mer och allmänt att kallas ”Bruket”, rätt och slätt. Namnet Hörnefors har ju sitt rimliga ursprung i denna fors i Hörne, men möjligen var det Frans Kempe som avsiktlig drev på namnändringen. Han önskade bygga upp ett nytt samhälle kring Sulfitfabriken, och då passade det inte att förknippas med vresiga bönder i Hörneå. 

Onekligen måste man ge heder åt Frans Kempe. Han var en framgångsrik industribyggare, med gott hjärta, på sitt eget sätt. Mycket av dagens Hörnefors är ett resultat av Kempes ambitioner. Industrin genererade stora skatteinkomster, liksom Norrbyskär gjorde för Nordmaling.

Att bönderna i Hörneå skulle ha varit ”vresiga” är skribentens ordval. I Kempes ögon var de nog vresigt omedgörliga, oförutsägbara, okontrollerbara, konservativt motsträviga och egennyttiga. På sätt och vis bidrog böndernas fria ställning till samhällsutvecklingen i Hörnefors. I direkt motsats till ”vresighet” hjälpte de en ung familj i nöd, Johannes och Amanda Norgren, där Johannes sedermera skulle sätta sin prägel på samhällsbyggnaden och dagens Hörnefors.

Gunnar Engström, 2012-01-08

 

Hörneå bys hemsida www.becken.se