Sulfitslut - artikel 7
Detta är den sista artikeln om Hörnefors Sulfitfabrik, nästan, och berör sulfitlut och dess slut. Bilderna som Anger Karlsson fotade 1982 är unika. Läs mer om Angerd i artikeln no:1. Då det begav sig var missmodet stort. Att komma på idén att dokumentera händelserna är beundransvärt. Becken-Webben, och rimligen många läsare, är tacksamma för Angerds bedrift, för ganska precis 30 år sedan.
Bild 1. Lars Meijer och Leif Borch städar upp utmed pappersmaskin nummer 1. Namnen är rätt, men ifall Lars och Leif ”städade” ska vara osagt, det är skribentens motivering för att bilden skulle passa in i denna artikel.
I ett nummer av tidningen Skogsägaren år 1961 kunde man läsa att ”Norrlands skogsägare har köpt Sandviken och Hörnefors : Hörnefors sulfitfabrik och finpappersbruk”. Säljaren var dåtidens MoDo. Köpare var således Norrlands Skogsägares Cellulosa AB – NCB. I den 300-sidiga boken Hörnefors Historia från 1964 sammanfattas denna händelse i slutet. Vi tar oss här friheten att förmedla lite kommentarer därur.
Carl Kempe – liktydig med MoDo – förklarade sig med dessa ord:
”- Under hela den mer än halvsekellånga tid, som jag verkat i Mo och Domsjö, har jag aldrig funnit det svårare och vemodigare än i dag att tala till de anställda. Jag har att meddela ett beslut, om vars riktighet ur allas vår gemensamma synpunkt jag känner mig djupt och definitivt övertygad, men som ändå svårt kostat på en gammal man, vars hjärta är förankrat i vårt gamla familjebolag i denna landsända och hos folket här uppe.
Det avgörande skälet för detta svåra beslut har varit, att försörjningen med råvara och mänskligt att döma sysselsättning för de anställda i Hörnefors därmed är tryggad i dag och för framtiden”
Man kan vidare läsa att NCB redan år 1958 föreslagit ett köp, men att Kempe då tackat nej. De ”gamla bolagen”, dit MoDo räknas, började känna av konkurrens ifråga om skogsråvara. Bland annat kom konkurrensen ifrån ”Norra Skogsägarnas” organisation som allt mer utvecklats till en storindustri. I texten nedan pratas om ”bonden” och det syftar på ”Norra Skogsägarna”. Kempe och MoDo var ju även skyldiga själv till detta tillkortakommande. Rationaliseringar och utbyggnad av skogsindustrin, inte minst i Husum, började överstiga tillväxttakten hos träden. Ekvationen kommer inte gå ihop, inte ens för NCB visar det sig ungefär 20 år senare, 1982.
Carl Kempe fortsätter:
”- När Mo och Domsjös ledning nu tagit detta viktiga och svåra steg, betyder detta alltså sannerligen inte någon förändring i den personliga känslan av samhörighet med Hörnefors och folket där. Tvärtom har dessa känslomässiga faktorer varit de verkliga stötestenarna för oss. Med i den slutliga bedömningen av vårt ansvar i detta sammanhang har vi inte kunnat finna annat än att detta bäst uppfylles genom en uppgörelse, som ger ökad trygghet för arbete och försörjning i framtiden för Hörneforsborna.
…de anställda här i Hörnefors i framtiden kommer att få en god arbetsgivare, som kommer att fullfölja våra traditioner.
… MoDo tagit fasta på Skogsägarnas uttalade avsikt att såsom personalens nye arbetsgivare bevara de rättigheter och skyldigheter, som framvuxit ur MoDos personalpolitik, samt att även i fortsättningen fullfölja den anda, i vilken MoDo behandlat sin personal.”
Kempes ord är som en vind ur det förflutna. Samhälle, personal, maskiner, och företagsledning är en enhet, på gott och ont. Hörnefors samverkan med MoDo och Kempe har återberättats i många positiva ord. Detsamma gäller från ångsågen på Norrbyskär. Den senare lades ned 1952. Att döma av händelserna i Hörnefors och Norrbyskär får man dock känslan att Kempe hade annat att sysselsätta sig med. Om inte annat låg Husum i fokus strax söderut från Hörnefors. Husum byggdes ut till Europas största pappersindustri, i många avseenden, och slukade stora mängder ved.
Bild 2. Leif Borch och Ingvar Rönngren visar upp en skylt, se även bild 3. Detta utspelades sig den 25:e februari 1982.
Verkställande direktör för NCB var Gunnar Hedlund, även känd som politiker. NCB förvärvade en rad pappersindustrier i Norrland under 1960-talet. Hedlund har skrivit några avslutande sidor i boken om Hörnefors historia från 1964. Då hade NCB drivit fabriken under 3 år. Hedlund berättar om diverse nysatsningar vid fabriken och om en positiv framtid. Han konstaterar även att:
”- I Hörnefors var inställningen helt naturligt något avvaktande mot NCB. Efterhand har emellertid ett förtroendefullt förhållande uppstått. Vi har mött stor förståelse och vi har en känsla av att man nu fullt accepterat de förändringar som ägarbytet innebar….”
Om Kempes ord var att likna vid en vind ur det förflutna andas Hedlunds ord om en ny tid. Tyvärr är denna nya tid mer företagsekonomiskt strikt, kan tyckas, att ”acceptera förändringar” som Hedlund skriver. Den gamla ”bruksandan” får stryka på foten och ersätts med en mer "nutida", återigen på gott och ont. Samhälle och industri separeras, och sedermera läggs industrin ned men samhället består. I gamla tider packade både industri och samhälle ihop, då bostäderna i princip ägdes av industrin och någon annan utkomst i regel inte fanns på orten som utplånades. Den stora bruksdöden vid slutet av 1800-talet vittnar idag om många öde masugnar och hammare, med mängder av hus som övergått till pittoreska sommarbostäder. Detta skedde inte i Hörnefors, då järnbruk och såg ganska omgående ersattes med Hörnefors Sulfitfabrik.
Bild 3. Skylten som författades 1982 riktar udden mot dåtiden regering.
För Hörnefors som samhälle, för dess invånare och i synnerhet för fabrikens arbetsstyrka kom MoDo och Kempes besked som en blixt från klar himmel. Någon eld uppstod inte 1961, men däremot förstämning och kanske lite rök. Inför en fest för ”avskedet” av MoDo författades lite poesi av Yngve Hörnkvist. Hörnkvist var bolagstjänsteman men även kommunal förtroendeman kan man läsa i boken Hörnefors Historia. Ur boken hämtas följande ord:
Stundom MoDos morske män,
gör affär för många spänn,
säljer till exempel vår fabrik,
aktieägaren han blir rik.
Ögon blå tittar då,
vaket upp och frågar så,
är det sant att jag är såld,
är jag nu i bondens våld.Mandom Rådom morske man,
näsa för affär har han,
kände doften från vår lut,
köpte oss förutan prut.
Gran och fur står på lur,
tänk vad bönderna har tur,
massan kommer nog att säljas som smör,
inom Sveriges land och utanför.
Hörnkvists ord säger allt. Varje medlem i Norra Skogsägarna må känna sig träffad av formuleringen ”bondens våld”. Även skribenten känner sig träffad men anser sig dock vara helt oskyldig, i synnerhet 1961. Att ”han” (NCB med Gunnar Hedlund) köpte Hörnefors Sulfitfabrik ”förutan prut” kan ha viss sanning. Fabriken betalades med 57 miljoner kronor vilket var det dyraste förvärvet som NCB gjorde på 1960-talet (bland kända siffror).
Nu har ju ägarbytet 1961 inte så mycket att göra med ämnet för denna artikel, om sulfitfabrikens nedläggning 1982. Man förmodar att sista stocken även skulle ha rullat bort för Kempe och MoDo. Bevisligen hade MoDo redan dragit sig ur Hörnefors genom sin försäljning. En fabriks överlevnad handlar snarare om att investera för framtiden, med rätt teknik, i rätt tid, och till rätt omfattning. MoDo hade investerat sig upp över öronen i Husum och dess sulfat. I jämförelse av produktionssiffror blir skillnaden uppenbar, till Hörnefors nackdel. Även Husum har sålts av MoDo, dagens Holmen, och nu blivit i finsk ägo. Om detta berättades kort om i en tidigare artikel. Ett mysterium i sammanhanget är den med Hörnefors likartade sulfitfabriken i Domsjö. Den skulle läggas ned av MoDo men köptes istället ut 1999 av en grupp inom fabriken som hade bättre idéer och som utvecklade driften. Lustigt nog såldes Domsjökoncernen år 2011 till ett indiskt bolag, men Domsjöfabriken ryker ännu!
Bild 4. Pappersrullar staplade på hög 1982. Se bild 5 för att bättre läsa texten på rullarna.
Åsling & Co i bild 3 syftade rimligen på politikern och industriministern Nils G. Åsling. Man vågar tro att ”Co” syftade på regeringen, och bokstaven ”C” rimmar på Centerpartiet. Under denna tid regerade ”Fälldin-III”, hans tredje period som statsminister och nu i koalition mellan Centerpartiet och Folkpartiet (1981-05-22 till 1982-10-08). Åsling var industriminister under lång tid, från 1976 till 1982 och hade det hett om öronen mest hela tiden tycker man sig förstå. Stålbadet kan nog ses som en efterräkning till Sveriges framgångar efter att ha tagit sig oskadd eller snarast stärkt ur andra världskriget. Nu kom omvärlden ifatt vårt välstånd, med påföljande industrikris; inom bland annat gruvnäring, textil och varvsindustrier, etc. Stora strukturomvandlingar följde där även processindustri och skog tog smällar.
Bild 5. En historisk bild med texten ”Sista rullarna från NCB, 25/2 82.
Det torde ha producerats många skyltar vid landets nedläggningshotade fabriker, lik skylten från Hörnefors (bild 3). I Hörnefors var historien kring Åsling lite intressant. NCB med c-politikern Gunnar Hedlund som VD och sedermera styrelseordförande gick likt många andra industrier in i en kris. Svenska staten gick in med industristöd till NCB 1978, och Hedlund tvingades avgå. I dikten ovan från 1961 pratades om ”bondens våld”, och det låg säkert nära tillhands att skylla på bonden även år 1982.
Becken-Webben aktar sig noga för att prata politik. Tiden då Hörnefors Sulfitfabriks öde beseglades var turbulent. Många sömnlösa nätter blev det nog för både politiker och för de som drabbades. Möjligen tyckte man att Åsling sov alltför gott, att döma av bild 3. Regionalpolitik ställdes mot nationalekonomi. Varvstödet under 1970-talet innebar att skattebetalare tillförde ca 35 miljarder till att sälja svenska fartyg till underpris. Pappersstödet, däribland till NCB, hade liknande innebörd. Ett aktuellt exempel är bilföretaget SAAB, som nyligen skrevs om på Becken-Webben. Strax efter denna artikel kastade företaget in handduken, till stor sorg. Vi får verkligen hoppas att detta inte berodde på byanätets artikel!
Bild 6. Anders Innala ses här sitta på den sista pappersrullen från Hörnefors Sulfitfabrik, en höjdarbild som får avsluta denna artikel.
NCB:s VD Gunnar Hedlund skrev slutorden i boken om Hörnefors Historia, 1964. Formuleringen - "slutord om Hörnefors historia" - låter melodramiskt och sanningen är ju att historien fortplantar sig för varje sekund som passerar, även efter år 1982. Vi närmar oss med stormsteg 30-årsminnet av Hörnefors Sulfitfabrik. Minnet av Fabriken tynar dock bort likt det sediment av träfiber och kemikalier som under 80 års drift lagt sig till ro på botten av havsvikarna runt fabriken. Badplatserna i Bottenviken har nu förbättrats, och på samma sätt har samhället Hörnefors härdats till större styrka.
Gunnar Engström, 2011-12-26
Besökare
Hörneå bys hemsida
www.becken.se