Hörneå bys hemsida www.becken.se
Tusse Silvertass
- Kan man laga katter med silvertejp?
Jag har en egen verktygslåda i en liten skrubb bakom köket. I verktygslådan finns hammare, hovtång, polygrip, några skruvmejslar, häftpistol och silvertejp. Med hjälp av dessa redskap brukar jag kunna hitta en akutlösning för de flesta uppkomna situationer – fram till dess att mer kvalificerad hjälp anländer. Makens entusiasm för vissa silvertejpslösningar har dock emellanåt varit något återhållen. Faktum är att silvertejpsrullen har konfiskerats vid ett par tillfällen – men det går ju alltid att köpa nya rullar!
Det var en söndagskväll i augusti som Tusse Katt kom haltande. Grillen var tänd och vi satt på nya, fina uteplatsen ”Dallas” för att njuta av sommarkvällen och invänta middagen. Tusse brukar ofta komma till grillplatsen. Han tycker om att umgås där och han slår sig gärna ner i en egen stol. Denna afton hoppade han dock inte upp i någon stol. Han haltade betänkligt och ville inte alls stödja på vänster baktass. Vi tänkte att han kanske fått någon liten sticka eller infektion i tassen. Vi kunde dock inte se något och Tusse berättade inte vad som hänt.
Tusse fick stanna inne nästa dag. Dessutom ringde jag Länsveterinärerna i Vännäs. Jag blev anmodad att komma till mottagningen med kissen. Tusse, som redan var misslynt över att både ha ont i tassen och dessutom tvingas vara inomhus, tyckte inte att Vännäsresan var någon bra idé. Han placerades dock i transportburen och vi åkte vägen över Hössjö och Hjoggsjö mot Marahällan i Vännäs. (Vanligtvis gör vi den här turen i mars varje år. Då skall Tusse vaccineras. Han tycker inte heller då att resan känns motiverad och han tycker verkligen inte att det är speciellt trevligt att behöva sitta i veterinärens väntrum bland gläfsande hundar och otrevlig lukt.)
Det var förstås inte särskilt roligt i väntrummet denna dag heller. Det var tydligt att Tusse hade ont i tassen och det gjorde förstås inte saken bättre.
Vi fick komma in till veterinären. Tusse vägrade gå ur buren men veterinären lyfte fram honom och anade en fraktur i tassen. Tassen skulle röntgas och Tusse fick en lugnande spruta. Hansomnade tungt på undersökningsbritsen. En djursjuksköterska kom och gav honom salva i ögonen – så att inte dessa skulle bli torra. Sen bar hon ut Tusse till röntgen och vi var förstås oroliga och så tyckte vi synd om den stackars kissen.
Tusse fick en lugnande spruta och somnade. Eftersom sövda katter inte begriper sig på att stänga sina ögon fick Tusse salva så att ögonen inte skulle bli torra. Salvan gjorde att det såg ut som om kissen grät.
Veterinären kom tillbaka och bekräftade frakturen. Vi fick välja bland tre alternativ; tassen kunde gipsas och bandageras, med frekventa bandagebyten och inomhusvistelse, under sex veckor. Alternativ två var kirurgi i Luleå eller Sundsvall och alternativ tre vill jag helst undvika att nämna. Vi valde bandagevarianten – även om vi funderade på hur detta skulle gå till.
Vi fick tillbaka kissen med ett kolossalt grönblommigt gipsbandage, fäst med mitella runt magen. Han hade dessutom tratt runt halsen och han såg oerhört olycklig ut. Han hade fått en smärtstillande spruta och vi fick recept på smärtstillande medicin som Tusse skulle ha två gånger per dag. Vi åkte till Apoteket och sen åkte vi hem. (Dock med en kort paus för bad vid Hjoggsjös fantastiska badplats.)
Tusse har just kommit hem från veterinären. Han är bekymrad och funderar över hur han skall kunna bli av med tratt och bandage.
Det var inte roligt för Tusse att vakna upp ur narkosen. Hur skulle han kunna äta, dricka och fånga råttor med en stor tratt runt halsen? Faktum var att han knappt kunde gå. Det gick inte att stödja på baktassen eftersom det stora gipsbandaget gled iväg när han satte tassen i golvet. Han var dock målmedveten och lärde sig snabbt att hoppa på de tre övriga tassarna och släpa gipstassen efter sig. Maken satte dessutom fast en liten gummimatta längst ner på gipset vilket underlättade förflyttningen något.
Det är tydligt att katter inte trivs i tratt!
Vi hade några göromål utomhus denna afton. Tusse var sålunda ensam inne en liten stund. När vi kom in flög en projektil genom luften och studsade mot stolsbenen på verandan. Det var Tusse som kämpade för att kunna slå av sig tratten. Jag tog upp kissen och konstaterade att han redan lyckats sparka av sig gipset. Det kändes bekymmersamt. Maken, som ju är kirurg, försökte anlägga ett nytt bandage. Tusse sparkade av det direkt. Gunnar klippte upp det gamla gipset, satte tillbaka det och fixerade med tejp. Tusse sparkade av det direkt. Nu hade alla lugnande medel slutat verka, Tusse var stark och bestämd och han ville verkligen inte ha tassen i paket eller huvudet i tratt. Vi gjorde ytterligare några bandageringsförsök – men det gick inte! Det var då silvertejpen kom fram!
Maken gjorde ett litet bandage av silvertejp runt själva frakturområdet. De hela benen i tassen fick spjälka det brutna och silvertejpen, direkt mot pälsen gick inte att ta bort. Vi tog bort tratten, Tusse blev glad och sprang iväg på sin silvertass.
Vi hade fått stränga order om att hålla kissen inomhus – helst i sex veckor. Vi insåg att det vore klokt att ha honom inne. Kanske skulle han inte vara lika snabb och smidig som vanligt nu med fraktur och bandage. Första dagen, efter ingreppet, fick han sin ordinerade medicin. Han haltade inte alls längre och han ville inte ha medicinen. Tusse är inte van att vara inne och han kunde inte förstå varför han skulle vara det nu. Han hoppade och skuttade och uttryckte tydligt att han ville ut. Gunnar föreslog att vi skulle sluta med den smärtstillande medicinen. Tanken var att Tusse skulle bli lite mer försiktig om det gjorde lite ont i tassen. Vi slutade med medicinen (han fick bara en dos av 6-veckorskuren) men hoppen och skutten blev vildare och mer frekventa för varje dag.
Efter en vecka gick det inte längre. Vi öppnade dörren och Tusse försvann som ett grått pälsmoln. Efter fem minuter åt han sin första råtta – på en hel vecka.
Tusse vilar efter att just ha ätit en god sensommarråtta. Den silverklädda tassen ligger lite elegant i synfältet för eventuella beundrande blickar.
Sen fick Tusse vara ute. Han gnagde förstås en del på silvertejpen. Vi bytte den en gång men Tusse fick ha silvertass i fyra veckor. När silvertejpen till sist togs bort var tassen hel. Vi har inte varit på kontrollröntgen men Tusse hoppar och klättrar i träd som aldrig förr.
Så; Man kan laga katter med silvertejp! (Jag tror dessutom att Tusse var lite mallig när han spatserade omkring på sin stenmur med silvertass.)
2014-11-02 Lena Lindholm
I skrivande novemberstund sover kissen i soffan. Kanske har han glömt hela den otäcka historien om tratten, gipset och silvertassen!
Besökare