Hörneå bys hemsida www.becken.se
Skiftesdelningen i Hörneå
Gamla tiders Hörneåbönder kämpade mot klimatets makter, och mot sten. Hörneå är känt för sina stenar som dyker upp ur marken varhelst man gräver. Gräver man inte så kommer de upp ändå av tjälen. Denna fritt improviserade sida syftar till att beskriva dåtidens skifteskultur och med diverse bilder.
Bild 1. Fr v: Ernst Lundström?, Maria Engström, häst, Rickard Engström, okänd, Erik Engström, häst, okänd. Ca 1915?. (Foto: Algot Engström)
Jordbruket i gammal tid skedde oftast i termer av byalag. Boken Hörneå, vår by, dess historia beskriver vilka steg av ”skiften” som format dagens by. Vid tiden för 30-åriga kriget (1600-talet) fanns ett byalag fördelat på två områden. Den med flest ”rökar” (en gammal term för hus, dvs skorstenar) låg på västra sidan om ån, syftandes på vattendraget Hörne-å, och med ”Brukets” senare tillkomst på den östra sidan. Den andra och mindre bydelen låg västerut, utmed ”Kankmyrbäcken”, den bäck som idag åsyftas med ortsnamnet ”Bäcken” (då stavat ”Becken”). Ska man vara nogräknad utgör bäcken ett sammanflöde från Kankmyren och Degermyren.
Det är möjligt att näringsgrenarna började skilja mellan samhället vid Hörne-å och Becken, den förra hade närhet till det moderna järnbruket och sågen vid dammen. År 1807 genomfördes det så kallade ”Storskiftet” då byalaget delades i två enheter. Detta var i enlighet med de jordreformer som började ta form med begrepp som ”Storskifte”, ”Enskifte” och ”Laga skifte”.
Vid tiden för industrialiseringen i Sverige behövdes mer folk i städer och bruk. Man insåg behovet av att rationalisera jordbruket och därav beslutet år 1827 om ”Laga skifte”. Husen på landsbygden var koncentrerade till ”byar”. Bruten mark delades upp i smala remsor och jordbruket var småskaligt till sin natur. Då behövde ingen vända en bred skördetröska på ”lägdan”. Ursprungligen tycktes bondemarken vara uppdelad enligt ett rigoröst system så att alla hade ungefär samma, eller lika små, möjligheter att överleva på det jorden gav, dock i proportion till gårdens storlek. Begreppet bygemenskap hade sin förklaring i att alla bodde nära varandra och att man tvingades hjälp varandra för att överleva. Dessutom gav byn skydd mot rövare och vilda djur som björnar och vargar. Utöver detta genomfördes i olika omgångar utskrivning av soldater, där ett byalag med ett visst antal bönder svarade för ett soldatämne och där reglerna varierade med åren. Åtgången var tämligen stor under perioderna för de stora krigen mot Dansken, Ryssen, Polen och Tyskland, om vartannat. Dessa olika hotbilder och pålagor avtog med åren, och då framstod jordbruket alltmer irrationellt med långa vägar till små tegar och utägor. ”Laga skiftet” gjordes inte i en handvändning i Riket. På många håll splittrades byar, hus flyttades och närheten till grannen försvann. Är man lite intresserad av dylik kulturgeografi roas man av att; under bilresor genom landsbygden försöka förstå hur byarna sett ut och att uppskatta gammal struktur som fortfarande finns kvar. Hörneå kan sägas ha en sådan gammal bystruktur bevarad, och för detta får man kanske tacka den steniga naturen som inte gav så många alternativ till husflytt. I Hörneå-Becken påbörjades ”Laga skifte” år 1872 och blev slutfört 1888. Man kan föreställa sig de diskussioner som fördes mellan bönderna och intressenter till olika markbitar.
Utöver de statsfästa kraven på skiftesdelning splittrades gårdar med arv, och naturligtvis vid markförsäljning och köp. Bild 2 visar ett utklipp av en karta upprättad år 1911 utifrån en ”Hemmansklyfning” (Per-Erik Engströms hemman delades mellan sönerna Erik och Rickard). Kartans storlek är ungefär av A3-format och med vävförstärkt baksida. Det handkolorerade dokumentet var upprättat ”på ägodelningsrättens vägnar – Axel Reuterskiöld”. Uppdraget kostade 34 kr och med 50 öre i stämplingsskatt.
Bild 2 karta med markerade skiften.
Av speciellt intresse ses hur det gamla tegsystemet finns angivet och numrerade för de utdikade åkerlapparna. Det var drygt 20 år sedan det ”Laga skiftet” vunnit kraft. Trots det bemödade sig kartritaren med att rada upp alla remsor, förmodligen utifrån en gammal karta. Även skogspartier, bergsklackar, sjöar, och myrar hade siffror, som tillsammans summerar till nära 400. Ï jämförelse kan man snarast tycka att dagens ”skogsbruksplaner” är av dålig precision. I historisk tid torde Becken byamän ägt en remsa var enligt en turordning som var noga reglerad. Dåtidens bönder behövde nog ett bra minne för att hitta tillbaka till sina respektive åkerlappar efter att snön smält bort, så man inte råkade plöja upp grannens teg. Utrymme för Alzheimers sjukdom fanns ej bland dessa yrkesutövare, det hade slutat i kaos.
Man noterar även att dåtidens bäckfåra följde en vacker och snirklande kurvatur. Detta tycktes ej rationellt, utan med linjal och rött streck skulle bäcken rätas ut, något som även gjordes i praktiken. En rak fåra grävdes och omvägarna fylldes igen, delvis med skrot som gamla järnspisar, glas och allsköns elände. Det senare skrotet har delvis rensats från marken. På vissa håll högg man i sten i bäckens botten, och där tog naturkrafterna över och bäcken letade sig sin egen väg.
Bild 3: Potatisupptagning (Foto: Algot Engström, ca 1942).
Från vänster; 1 Elsy Hörnfelt, 2 Sonia Bad, 3 Judith Engström, 4 okänd, 5 Birgit Jansson, 6 Magda Jonsson. En av hästarna lär hetat Dover.
Har Du mer att berätta om skiftesdelning eller om gammalt jordbruk; maila till redaktionen.
Gunnar Engström 2009-01-01
Besökare