Hörneå bys hemsida
web-redaktör: lena.lindholm@becken.se
kontakt

Tillmakning - sprängteknik i Hörneå

Hörneforsbor berättar

Hörneåbor berättar

Läsarnas bidrag

Hörnefors historia

Arbete i historisk tid

<<<>>>

Startsida

Hörneå bys hemsida www.becken.se

Tillmakning - sprängteknik i Hörneå

I en nylig artikel 2020-01-10 berättade en läsare om en dynamithistoria då man sprängde ispropp i Hörnån, tidigt 1970-tal. Skribenten fick associationer till ett liknande stenregn vid sprängning medelst anlitad konsult. Här berättas om en mer stillsam form av stensprängning - medelst tillmakning - som inte behöver konsult.

Tillträde förbjudet

Bild 1. Varning - risker.

I Hörneå by finns mången sten. Bara någon mil söderut eller norrut breder sandhedar ut sig, vilket ibland upplevs orättvist. Sten har dock kvaliteter som kan vändas till något positivt och nyttjas, exempelvis genom sprängning.

Inledningsvis bemästrades sten med så kallad "Cobra", en bensindriven bergborrmaskin och stenkilar. Tekniken har oanad effektivitet när man väl börjat lära sig. Å andra sidan finns risker med vibrerande verktyg (Cobra). Arbetsmiljölagstiftning reglerar användning av en Cobra till ungefär 15 minuter per dag (beräknat "insatsvärde"). Sådana gränser bortser man lätt från i eget arbete på gården. En helg kördes en Cobra dag som natt, flera borrar slets ned och detsamma kan sägas om armar och händer.

Istället attackerades stora stenar med medeltida "tillmakning", först i liten skala men sedermera i allt större omfattning. Om detta kan grannar vittna, både i form av stora eldkvastar i sommarnatten, och knackande med handslägga och mejsel dagar långa.

Tekniken bygger på tillgång till bränsle, i regel trärötter som grävs upp med grävmaskin och torkats i högar blandat med annat skogsavfall. Ibland kunde ett traktordäck passa när rötter tröt, till grannars förskräckelse. Detta erinras inte minst en helg då grannens lördagsmiddag, i vindriktningen, röktes in med tjock gummirök. Ofta eldades under pågående regn vilket gav bättre säkerhet och medgav större eldar.

Tekniken bygger på att skapa asymmetrisk utvidgning och värmespänning i berget. Efter några års övning lär man känna berget och vilka typer av sten som ska attackeras på bäst sätt. Ett typexempel var att gräva ut på ena sidan av stenen och elda med lagom intensitet och oftast över natt. Med plåtar vinklade mot stenen kunde rökgaser och värme koncentreras till rätt stenyta. Mot morgonen hade värmen krupit in i stenen. Med handslägga lyssnar man på berget och hittar sprickorna som delas med kil.

Många frågade om "vatten" att kyla med. Nej - vatten blir ett herrans slaskande som inverkar menligt på eldning nästkommande kväll. För avsedd kyleffekt krävs även stor mängd, och då snarare att kyla stenens baksida. Att spola lite vatten på den varma stenen tenderar att kyla både ytligt och för snabbt. Med detta ges ytliga sprickor och liten avverkning. Ambitionen var att få djupa sprickor.

Även värmeintensitet bör anpassas. Med intensiv värme, exempelvis av att elda traktordäck, skalas berget likt en apelsin men utan djup. Denna typ av sprickbildning isolerar och hindrar värmen från att gå in på djupet. Ofta fick man stå med långa spett och skala/skrota berget under pågående eldning för att undvika apelsinskal. Att elda med traktordäck är inte heller något bra miljöval.

Med tillmakning kunde djupa gruvor brytas, ex Sala silvergruva. Denna gruva har besökts fler gånger, med start på 1960-talet! Besök i olika gruvor har bidragit till Skribentens fascination för berg. Idag är Sala silvergruva anpassad för turism och säkerhet. Då på 60-talet - en gruva med blöta trappor, gängliga stegar i dunkel belysning och med trånga gångar att krypa i - var upplevelsen oändligt mycket större än vid återbesök i modern tid. På gruvbacken fanns även stenar med glimmande guld (egentligen svavelkis) som hackades ned och sparades (inte att rekommendera idag pga kulturskyddad plats).

Det blev ingen gruva i Hörneå. Istället användes tillmakning för att bryta ned stenblock som inte grävmaskinen kunde rubba. Mindre stenar kunde grävdes ned och i retur fick man upp bra fyllningsmaterial och sand ur marken. Större stenar, ofta ca 2x2x2 meter, eldades ned till stenkross som fyllning. Ännu större stenar attackerades även, som omräknat i volym och med densitet 2.6 ton/m3 kunde väga minst 50 ton. Vissa läsare tycker detta är smågrus - allt är relativt.

Tillmakning

Bild 2. Slutet - de sista stenarna fraktas bort, en av många skopor a 800 liter. I förgrunden en rot. Det var sällan att en rot brann upp helt i första varvet, de eldades gradvis om och om igen. En spretig tallrot kunde ha mycket medföljande jord och fastkilad sten, och säkert väga 500 kg. Grävmaskin och traktor förenklar arbetet, att rekommendera.

Att jobba med handslägga och mejsel tär på händerna, för att inte tala om att lyfta eller rulla bort alla "små-stenar" ur gropen, stenar som var för små att komma åt med grävmaskinen. Från hytten ser sådana stenar lätta ut men kunde väga 100 kg och vara fysiskt utmanande. Arbetsmiljön för gamla tiders bergsarbetare är ofattbar, ett mysterium.

Att umgås med berg är annars mycket meditativt. Att hitta en bra spricka och att blotta en yta av berget som inte sett dagens ljus på hundratals miljoner år ger tillfredställelse. Inte alla resonerar så, och kanske därför är tillmakning ingen vanlig hobby idag. Tyvärr, har alla bra stenar i närområdet nu tagit slut.

Gunnar Engström, 2020-01-19

 

Hörneå bys hemsida www.becken.se