Sommarpojke på fabriken

Hörnefors fabrik

Torstens Hjärnverkstad

Hörnefors historia

Hörneås historia

Startsida

Sommarpojke på fabriken

- Rune Öström berättar

Pappersbruk, sågar, flottning, järnverk är några exempel på alla de industrier som fanns utspridda i Norrland. De var ofta koncentrerade utmed norrlandskusten och de stora älvarna. Som ung var det ett naturligt sätt att etablera sig på arbetsmarknaden, att söka sig ett sommarjobb på ”fabriken”. Tiderna ha förändrats, men minnena består. Rune Öström, en ”Håknäspojke i förskingring” som han titulerar sig, bidrar i denna artikel med viktig kulturhistoria – sina upplevelser som "sommarpojke" på Hörnefors Sulfitfabrik under 1950-talet.

Hörnefors sulfitfabrik

Bild 1. Hörnefors sulfitfabrik. Fotot torde vara från sent 1950-tal, ungefär samtida med Rune Öströms berättelse om ungdomsåren. Notera bilen i nedre högra hörnet av märket DKW. Bilen, eller åtminstone bilmodellen, återkommer i Runes berättelse. Har vi tur är detta fabriksbasen Holmlunds DKW. Fotot är publicerat i boken Hörnefors Historia, vars tryckplåtar finns hos Becken-Webbens Redaktion. Fotot tillskrivs annars Hörnefors Fotoklubb.

Rune fortsatte sitt liv som läkemedelskemist i Uppsala, och denna livsbana tycks ha fått sin start redan vid Hörnefors Sulfitfabrik. Hur detta kommer sig får ni läsa i Runes berättelse. Undertecknad har lagt till några länkar till andra sidor på Becken-Webben, med några korta kommentarer i kursiv stil. Händelserna utspelade sig således på 1950-talet och vissa detaljer kan tyckas intrikat känsliga – men dessa är rimligen preskriberade idag.  

Rune berättar:
-Jag började som sommarlovspojke 1954 på kajen. Min pappa var bekant med en bas som hette Holmlund, tror jag, och som hade en DKW av typ ”spånkorg”. Holmlund talade med kajbasen Flemström och så fick jag jobbet. Vi sommarpojkar stod ju lägst på rangskalan och jobben blev därefter. Jag och två till fick i uppdrag att sopa all asfalterad yta på fabriksområdet och det verkade först som en omöjlig uppgift men man vande sig. Efter en hel sommar hade jag nött ut ungefär 10 piassavakvastar. Vi kunde trots allt smyga undan och ta rejäla raster. Värre var det för de stackare som hamnade på järnverkstan för att banka blymönja (se sidan ”Hjärnverkstaden” och Torsten Anderssons foto). Blymönjan användes för att täta rörskarvar, luckor o.d. Dessa sommarpojkar var ju under ständig uppsikt och fick verkligen ”slava”. Jag har många gånger undrat om de fick några men av att sitta i dammet från blyoxiden.

Sommaren 1955 blev det också kajen men nu hade man ju avancerat och blev balskrivare, dvs man satt/stod vid pråmarna och noterade numret på varje bal som lastades. Ibland hann man inte med och då fuskade man. Men, jag hörde aldrig minsta påpekande om att något var fel i nummerserien av vilket jag drar slutsatsen att ingen verkligen kollade siffrorna. Det här var ju ett lättjefullt jobb som bestraffades med att rengöra pråmbottnarna när ingen lastning pågick.

Kajen var ju ett paradis på annat sätt, nämligen alla lastfartyg som lossade kis, svavel och kalksten. Dessa var ju rena smuggelskutorna då de gick samma trad år efter år. Man blev bekant med vissa ombord och kunde beställa sprit och cigaretter för reguljär försörjning. En båt minns jag särskilt. När den gick från Hörnefors hade den köpt kaffe som såldes i Polen, där köpte man vodka och 96%-ig sprit, sedan gick den till Tyskland där man köpte tobaksvaror och därefter åter till Hörnefors där vi köpte godsakerna. Så här snurrade det på så länge jag var där i alla fall. Kommersen underlättades av att Tullaren regelbundet bjöds på bio och då var det en jädrans rusning till båten i två timmar. Portvakten ringde runt till vissa nyckelpersoner när Tullaren var på väg tillbaka. Ofta bjöd båtens kock tullaren på en rejält ”blöt” middag och då kunde kommersen pågå ostörd ytterligare någon timme eller mer, beroende på om tulltjänstemannen somnade eller inte.

Jag minns också väl många av basarna och cheferna. Basarna var oftast mycket vänliga och snälla personer, kanske mycket beroende på att de själva varit arbetare som avancerat. Dehlin och Hammarström hade jag som favoriter, deras barn gick jag för övrigt tillsammans med på realskolan i Nordmaling. Högsta cheferna, Planhammar och Gardfors såg man ju inte så mycket av men när de någon gång kom på inspektion hade larmet gått i god tid så alla var ivrigt sysselsatta med något när de dök upp. Sonen, Jan Planhammar, bor i Vattholma norr om Uppsala, honom har jag träffat ”i nutid”. Senare när jag jobbade på laboratoriet hette min skiftkompis Leif Persson, cheferna var Kurt Bohman (Kurt hette Kjell, enligt nya uppgifter 2013-03-02) och Clarence Falk (från Norrbyn), och en kontorist hette Dick Hardegård (som dog nyligen). En stark personlighet var maskinföraren Hörnkvist.

Under laboratorietiden (drygt ett år) bestod jobbskiftet i att ta en hel del prover som analyserades och det innebar ett väldans spring runt om i fabriken. Under detta springande lärde man känna många och det var vanligt att öknamn förekom. Jag glömmer aldrig ”Knepiga” som nog var nära pensionsåldern (se sidan ”Hjärnverkstaden” där ”Knepige” kan skådas på foto tack vare Torsten Andersson försorg, ansikte nummer 17). Vissa maskiner var det bara ”Knepige” som kunde reparera. Han hade också gjort en hel del uppfinningar och förbättringar och var högt ansedd, egentligen hette han Lundström men man sa bara ”Knepiga”. En annan kallades ”Ettöringen”, han var elektriker och hade fått ena öra bortbränt i någon el-olycka. ”Silvermåsen” var bas nere vid vedgården/virkesintaget och hans förmansrock var så urtvättad och blekt att den glänste som silver, därav hans namn. En av de snällaste och vänligaste människor jag mött var Ossian Gradin (den framtida politikern Anita Gradins far). Han var myndigheternas kontrollant på Spritfabriken. Vi blev faktiskt vänner fast jag var 18 och han troligen i 60-årsåldern.

Med vänlig hälsning – Rune Öström, Rosersberg 2011-09-18.

 

Runes berättelse ger en inblick i Fabrikens betydelse och dess själ. Identiteten för en bruksort som Hörnefors belyser i hög grad det samspel som finns mellan Fabriken och dess arbetsstyrka. Rune beskriver glada minnen och känsla av samhörighet. Liknande har berättats från andra håll. Arbetet var hårt, farligt, ofta smutsigt och ganska dåligt betalt – förstår man. Undertecknad skribent har inga egna erfarenheter från Fabriken utan bara berättelser. Att bidra till att dokumentera dess historia känns däremot viktigt. Becken-Webbens byanät får bidra till detta, dess intresseområde spänner över mycket – gammalt och nytt – över hela jordklotet runt Hörneå.

En person som bidragit starkt till att bevara minnet från Hörnefors Sulfitfabrik är Erik Eriksson. Erik var en skogsarbetare från Ramsjö som sedermera konverterade till dokumentärfilmare. År 1970 kom han till Hörnfors för att spela in en 40 minuters film vid Fabriken. Rune Öström skickade filmen som DVD till Redaktionen. Filmen behäftas med copyright (Ljusdalsbygdens museum) och kan tyvärr inte visas på Becken-Webben. 

Bild 2. Redaktionen tar sig friheten att visa DVD-omslaget till Erik Erikssons dokumentär från Hörnefors Sulfitfabrik år 1970.  

Erik Erikssons film beskriver det tunga arbetet, lönefrågor och olika livsöden, detta i bjärt kontrast till positiva omdömen och berättelser om arbetsglädje och trevnad. En film som sannerligen berör dess tittare. En processindustri av den tyngre sorten förändras inte så fort, kan man konstatera. Många exteriörer, med vajrar, torn och räls från 1920-talets industri känns faktiskt igen från år 1970 då filmen spelades in. En intervjuad arbetare kommenterar det hela med att – ”Fabriken behöver rationaliseras”. Han hade nog rätt, och kanske hade Fabrikens livsöde då varit annorlunda.

Karl Gunnar Engström 2011-09-23