Hörneå bys hemsida
web-redaktör: lena.lindholm@becken.se
kontakt

Näringen på Bruket - del 3

Bruket i Hörnefors

Startsida

Hörneå bys hemsida www.becken.se

Näringen på Bruket - del 3

I denna artikel berättas om näringsidkarna, om bönderna, och om byarna under perioden då Jernbruket blev till. Artikeln löper fram till 1860, det år en masugn muras upp på Bruket vilket beskrivs i en senare berättelse. En del teknikaliteter har beskrivits i den föregående artikeln – del 2. Underlaget är mestadels hämtat ur boken Hörnefors Historia. Undertecknad friskriver sig från allt ansvar och felaktigheter. 

Bild 1. Turligt nog har vi hittat ett foto från år 1775 då bruksepoken inleddes på Bruket i Hörneå. Ännu mer förvånande är fotokvalitén med färg. Man tycker sig nästan se likheter med hammaren i Olofsfors utmed Leduån. Med vattenhjul drevs ett antal hammare och blåsmaskin för härdar. Det inledande bruket i Hörneå hade två knipphammare och en stor räckhammare. Två härdar omnämns liksom en större och två mindre ässjor. Något ”Stålverk-80” var det inte tal om, men till skillnad mot stålverket blev Hörneåbruket verklighet.

Industriidkaren och centralfiguren vid det blivande Hörneåbruket hette Olof Bjur. Han hade startat några vattensågar, bland annat i Håknäs år 1759. Namnet Bjur låter intressant, och förtjänar lite analys. För sågen ingick rättigheten att fälla skog uppströms Öreälven, genom Bjurholms kommun. Det ligger ju nära tillhands att spekulera kring ett samband mellan ort och person. Detta kommer på skam då orten snarast verkar vara grundad av bävrar. ”Bjur” är ett fornsvenskt ord för just bäver.

År 1774 skrev Olof Bjur avtal med bönderna i Hörne och Beck i ett helt annat syfte än bävrar. Denna ordvändning var inte helt sann, eftersom både järnbruk och sågar behöver dammar. Det är nästan som man börjar tro att Olof Bjur egentligen var en förklädd bäver. Det må vara hur det vill med den frågan. Bönderna i Hörne och Becks byar var sju till antalet som skrev under avtalet med Olof Bjur. Dokumentet fanns i original hemma hos Becken-bon Gottlov Bergström, då boken Hörnefors Historia skrevs vid början av 1960-talet. Avtalet är lyckligtvis återgivet i boken. Risken är annars att det gick upp i rök kort efter att boken skrevs. Bergströms hem brann upp julen 1967. En ljusstake av trä anses ha varit boven i dramat. 

Verksamheten på Bruket kom snabbt igång 1775, inledningsvis med manufaktursmide. Järn köptes söderifrån och kol kom från angränsande bönder. Bruket köpte även upp stora mängder skog för egen kolning.

Bild 2. Räckhammare i Olofsfors, från Anno 2008. Här renoveras bruket steg för steg. Rätt som det är har man murat upp en ny masugn, som dras igång på Brukets Dag framöver.

Ägarkonstellationen i Hörneå ändrads då Olof Bjur dog kort efter att manufaktursmedjan kom igång. Hans andel köptes upp av handlare Erik Esberg från Umeå. Ytterligare medfinansiärer var sedan tidigare lantmätaren Jonas Edvard Törnsten och inspektoren Johan Rothof, båda tros ha varit från Umeå. Strax därpå dyker en handelsman upp, även han från Umeå, Mårten Grahn. Han köpte in sig på Esbergs andel i firman, men sedermera tog dessa två herrar över hela verksamheten under namnet Esberg & Grahn. Detta inkluderade sågen i Håknäs. Det gick fort i svängarna, och möjligen dog Esberg, för redan 1790 kom Mårten Grahns svåger Zachris Åberg in i branschen, även han köpman från Umeå. Företaget bytte åter namn, nu till Åberg & Grahn.

En intressant utvikning är den om smeden man värvade till den nystartade verksamheten. Smeden kom från Torshälla och hette Öberg, och han medföljdes av sina söner. Skribenten med uppväxt i Eskilstuna (inkluderande Torshälla) får associationer till diverse storindustrier, och däribland ”Öbergs”. Fil-tillverkaren ”CO Öberg & Co”, var inget mejeri utan en högkvalitativ tillverkare av filar och dylikt. Sannolikt har detta företag bas i samma släkt som Hörneå-smeden. Filtillverkaren Carl Oscar Öberg föddes 1817, och man kan läsa att hans fader hade en manufaktursmedja i Eskilstuna. Hörneå-smeden går nog tillbaka ytterligare någon generation, kan man tro. Storföretaget Öbergs & Co låg länge kvar centralt i Eskilstuna, kanske ända in något år på 1980-talet vilket är ovanligt för en stålindustri av denna sort. Företaget köptes upp av Sandvik, och vad som sedan hänt i modern tid får bli en annan historia för någon annan skribent i någon annan del av Sverige. En annan ”Öberg” i Eskilstuna, troligen även det samma släkt, var storföretaget som tillverkade spelkort och annat tryckt material. Tar man fram en gammal hederlig kortlek så är sannolikheten stor att det står Öberg på den. Företaget köptes upp av Esselte, men vem bryr sig. För att inte detta ska bli en hemsida för Eskilstuna återgår vi till Hörneå och Bruket.

En intressant detalj i boken Hörnefors Historia berättar om konkurrensen med Olofsfors men även med Sörmjöle. Verksamheten i Hörneå gick således bra och man ansökte hos Bergskollegiet om att få starta en masugn redan vid slutet av 1780-talet. Bergsbruket var hårt reglerat men genom att köpa upp underutnyttjade rättigheter, eller köpa och lägga ned på annat håll, kunde man utveckla. Detta motarbetades av Olofsfors Bruk och dennes dåvarande ägare Johan Kristoffer Pauli. Istället verkar det som att planerna kom av sig av annan anledning. Vid forsen i Hörne byggde man istället ett finbladigt sågverk. Detta ersatte böndernas egna grovbladiga verk. Även detta sirligt skrivna avtal med byamännen fanns sparat i original hos Becken-bon Gottlov Bergström. Måhända, har dessa sirliga ord brunnit upp med juleljusen på samma sätt som berättats ovan.

Sörmjöle verkar inte ha haft planer på ett Jernverk, men däremot en såg hade man. Sörmjöle tycks ha varit en centralort med bland annat handel, gästgiveri, skeppsbyggnad och fiske, och med bättre förutsättningar än Hörneå (det som sedermera blir Hörnefors). Tyvärr, den såg man hade blev nu utkonkurrerad av den nya moderna vattensågen i Hörneå. Med fortsatt utbyggnad av järn och senare pappersindustri hade Sörmjöle inte mycket att sätta emot, i skuggan av storföretagen. En senare anekdot på det ”kyrkliga” planet säger att bönderna i Sörmjöle satte spiken i kistan för skapandet av en ny församling runt den fina kyrkan på Bruket. Om detta kommer vi berätta i en framtida artikel. Möjligen var detta Sörmjöles revansch mot uppkomlingarna i Hörneå.

Bild 3. En kedja av moment - från malm, rostning, krossning, masugn, tackgjutning, smälthärd, smälthammare, räckhärd, räckhammare, vällhärd, knipphammare, till manufakturen har man här nått slutprodukten – kedjor i Olofsfors. I Hörnefors började processen vid färskningen (smälthärden), men en masugn är i ”pipeline” vilket vi ska beskriva i en kommande artikel.

Man imponeras över den takt med vilken Jernbruket utvecklas under ett par inledande årtionden. Året 1803 tredubblade man produktionen, rakt av. Denna högkonjunktur fick dock sitt slut redan 1806. Under de kommande 100 åren ses istället en nedförsbacke med lite variationer fram till verksamhetens nedläggning. Förutom de tekniska behoven av dyra rationaliseringar och investeringar är det omvärldshändelser som sätter käppar i hjulen. Napoleons krig påverkade handeln, bland annat med en blockad av England som var en viktig avsättningsmarknad. I följderna av Napolens förehavanden kommer dessutom ryssen 1809. Om ryssen har vi berättat i många artiklar. Ryssarna plundrade och eldade, och brukets skador uppskattades till 9.000 riksdaler banco. År 1811 var produktionen igång men halverad, på grund av både lågkonjunktur och skador.

Bild 4. En vacker skorsten, murad av grönskimrande slaggsten, i Olofsfors. I Hörneå och Hörnefors finns massor av dylik mursten, som förmodas komma från det lokala Bruket.

En period av bättre tider för Bruket skulle komma på 1820-talet. Bland annat förlängdes brukskyrkan under denna korta optimism. Det positiva vände till en period av missväxt framåt 1830-talet, med depression och elände. Åberg & Grahn som drev bruket tog hjälp av Stockholmsföretaget Beskow & Co. I och med detta blev det fort slut för firman Åberg & Grahn, som ställde in betalningarna år 1933. Handelsmännen, med flera, hamnade i häktet i en lokal börskrasch. Nu var Bruket istället i händerna på ”Stockholmsentreprenörer”, med Beskow & Co, därefter Karl R. Roth, sedan A.G. Andersson. Produktionen var ganska ansenlig, men lönsamheten var skakig tycker man sig utläsa. Det köpta tackjärnet blev allt dyrare och därmed närmar vi oss masugnsperioden med start 1860. Om detta återkommer vi i en senare artikel.

Gunnar Enström, 2012-12-01

 

Hörneå bys hemsida www.becken.se