Hörneå bys hemsida www.becken.se
Johannes Norgren mot Frans Kempe
Som följdartikel till den om Frans Kempe (2012-01-14) ska vi här beröra den konflikt Frans hade med dåtidens Becken-bo Johannes Norgren. Det hela utspelade sig då Hörnefors Sulfitfabrik drog igång under 1900-talets första decennium. Frans Kempe hade sina egna idéer om samhällsbyggnad med grund i gammal brukskultur. Kempe visade onekligen en god omtanke med sina ideal. Hans omsorg om samhälle och bygd var stor i jämförelse med många andra industriidkares. Kempe kunde dock inte förhindra att politik och dåtidens arbetarrörelse kom in bakom murarna på hans nya fabrik i Hörnefors. Den som i synnerhet tog sig ton hette Johannes Norgren och han hade sin hemvist i Becken by. Johannes var född 1882. Det som skrivs här avser inte politik utan kultur och bygdehistoria där Becken by spelat en roll i industrialismens vagga.
Bild 1. Johannes med sina sex barn. Med otydlig text är namnen skrivna på fotot. Från vänster tycker man sig utläsa; Roland, Elsa, Greta, Göta, Anna och Dagmar, med Johannes bakom. Fotograf torde ha varit Algot Engström, och årtalet tros vara vid mitten av 1920-talet.
I en tidigare artikel konstaterades att Frans Kempe inte såg behov av några organiserade arbetare. Kempe stod själv utanför den nystartade arbetsgivarorganisation, den som var motpol till arbetarnas landsorganisation. Hans ståndpunkt har bevarats till eftervärlden i boken Hörnefors Historia. Där kan man läsa ganska ingående hur Kempe uttalade sig och skrev. Ifråga om organiserandet hade Kempe följande åsikt:
”-Arbetslönerna hafva stigit, hvilket jag med glädje sett, men i själfva verket är det mycket svårt att afgöra i hvad mån löneförhöjningen beror på det sista årtiondets stora företagsamhet inom alla områden eller på landsorganisationens ingripande.”
Kempe betvivlade således landsorganisationens förtjänst och fortsatte:
”-Arbetsförtjänstens öfverskott har slukats af strejker, lock-outer och bidrag till stridskassor. Jag känner mig ej ens viss om, att ledarne verkligen önska, att arbetarne förtjäna så mycket som möjligt, eftersom de angripa äfven sådana arbetsgifvare, som lämnar sin arbetare högre förtjänster, än landsorganisationen kan förskaffa.”
Kempe önskade inte att arbetarna skulle ”organisera sig”, och han önskade inte ha några sådana arbetare anställda vid sin fabrik. Hans motivering vara följande:
"-Med den fria viljans rätt sluta sig arbetaren till landsorganisationen; med samma fria viljas rätt vägrar arbetsgifvaren att antaga dessa organiserade arbetare”.
Med risk att bli av med sitt arbete begärde många arbetare utträde ur ”landsorganisationen”. Kempes fortsatta konflikt fokuserades på en allt mindre skara av arbetare. Boken Hörnefors Historia berättar att:
”E.J. Norgren betraktades som en av de värsta bråkstakarna, detta ej minst mot bakgrund av att han tidigare tjänat konung och fosterland som stamanställd vid dragonregementet i Umeå.”
Johannes Norgren avskedades. Så förblev det under ganska lång tid, trots att en ”statens förlikningsman” inkallades. Avskedande gällde ”Norgren och hans olycksbröder”. Man får intryck att Kempe resignerade och tillät organiserandet, nu när Norgren och hans kumpaner var borta ur bilden. Organiserandet fick dock ett oväntat slut som egentligen var utanför Kempes kontroll. Flertalet av arbetarna visade sin solidaritet mot Kempe och Hörnefors Sulfitfabrik, och detta blev uppenbart ganska kort efter fabrikens start. Konkurrensen hårdnade inom trä och massaindustri. Under 1910-talets storstrejker fortsatte arbetet i Hörnefors och arbetarna accepterade sänkta löner. Landsorganisationen förklarade att fackföreningen i Hörnefors skulle upplösas eftersom man inte anammat strejkkravet. Istället för ”fackföreningen” bildades en ”lokalförening i stil med Domsjö”, som boken Hörnefors Historia kallar det. Kempe var glad åt detta. Johannes Norgren fortsatte att opponera sig på sitt håll och beskrevs fortsatt som ”den värsta bråkstaken”. Om Norgren någonsin förlikades med Kempe framgår inte, men efter ett antal års avstängning fick han komma åter till fabriken vilket vi återkommer till nedan.
Bild 2. Göta Norgren sittandes med Hilmar Forsgren. Fotot är taget hemma hos Rickard Engström, av brodern Algot Engström, 1922.
Det förlöpte ända fram till år 1919 innan en ny ”fackförening” bildades i Hörnefors, och då hade Kempe accepterat företeelsen. Det framgår även att Johannes Norgren ännu kämpade år 1919, eftersom ”Kempe inte blev av med honom” från Hörnefors. Orsaken att Kempe inte blev av med Norgren var Becken by och dess givmilda bönder. Tack vara byns generositet kunde Johannes hålla sig kvar, med fru och barn. Man förstår verkligen Frans Kempes irritation över de egennyttiga bönderna. Om Kempes negativa syn på bönder har berättats tidigare inom Becken-Webben. Inte nog med att de inte fäller träd i tillräcklig mängd, de håller bråkstaken Norgren under armarna dessutom!
Vi ska nu vända blad i historien och fokusera på Becken by och familjen Norgrens öde. Vi byter även bok, från den om Hörnefors Historia till den om Hörneås historia, närmare bestämt boken ”Hörneå – vår by dess historia” utgiven 1999.
Bild 3. Göta Norgren var med då Konrad Engström gifte sig med Thyra, vid början av 1920-talet. Bilden är beskuren. Algot Engström fotograferade. I övre raden ses från vänster: Konrad Engström, Thyra Engström, Svea Sjöström och Alma Jonsson (maka till Per-Anton Jonsson). I nedre raden ses: okänd, Göta Norgren och Magda Jonsson.
Johannes Norgren (f 1882) kom som friare till Becken by och gifte sig med Amanda Olivia Lundqvist (okänt födelseår). Amanda var fosterbarn till paret Erik (f 1843) och Margareta Kristina (f 1852) Rehnmark. Johannes var själv från Sunnansjö, utanför Nordmaling. Han hade provat på det militär i Umeå, men sökte sig till den nystartade sulfitfabriken i Hörnefors. Om det var fabriken eller Amanda som föranledde flytten framgår inte. De gifte sig 1908. Då hade fabriken varit igång ett par år och Johannes hade redan debuterat som Kempes ”värsta bråkmakare”.
Bild 4. Skolfoto kring mitten av 1920-talet. Bland skolbarnen känns två av Norgrens flickor igen, se bild 5. Fotograf tros vara Algot Engström.
Johannes torde inte ha fått många kronor i lön från Kempe, han blev istället avstängd. Det nygifta paret fick bo kvar hemma hos Erik Rehnmarks. Det första barnet Elsa verkar ha fötts år 1909, och fler blev det. När sonen i huset, Karl Rehnmark (f 1884) själv gifte sig 1912 med sin Hilma (f 1887), blev det trångt i hemmanet. Johannes och Amanda fick istället ett eget hus, något hundratal meter bort på ”Fälla”. Huset var egentligen bagarstugan tillhörande Naema (f 1880) och Helmer (f 1886) Olofsson som inreddes till bostad. Familjen Norgren behövde ett större hus då barnaskaran tilltog. Historien berättar att handlare Grönqvist då styckade av lite mark åt Johannes, Erik Rehnmark bistod med plank, och Johannes själv snickrade sig ett nytt och eget hus. Det sägs att en förman från fabriken uppmärksammade Johannes goda snickarhandlag och talade förmånligt om honom. Yttrandet var till den grad att Johannes fick komma åter till sulfitfabriken.
Bild 5. Förstoring av bild 4. Under lärarinnan överst tror man sig se Göta och nederst Greta Norgren, båda utmed bildens mittlinje.
Då första världskriget gick mot sitt slut hade Johannes och Amanda hela sex barn, varav fem flickor. Inför det sjunde barnafödandet i februari 1921 fick Amanda problem. Hon avled några timmar efter förlossningen. I ett nöddop fick sonen namnet Karl Hannes, men han avled kort senare samma dag som han föddes. Den yngsta dottern Göta var då två år (f 1919), och om henne ska vi berätta lite mer.
Bild 6. Återigen ett skolfoto, taget med Rickard Engströms stolpbod i bakgrunden. Bakom kameran stod brodern Algot Engström. Årtalet tros vara ungefär samtida med bild 4 och 5, kanske 1924. Man känner igen Göta Norgren, som ses förstorad i bild 7.
Johannes kämpade på, som änkteman. Först lång senare hittade han sig en ny Amanda, med efternamnet Johansson från Granliden. Johannes hade ingen lätt syssla, att sköta en stor barnaskara, arbeta vid fabriken och samtidigt irritera Kempe med politik. I bild 1 ses Johannes med sina sex barn. Den äldsta dottern Elsa var 12 år då Amanda gick bort, och hon fick en tung börda i hemmet. Göta ”arrenderades” ut till byborna Mia och Hilmar Forsgren. Paret Forsgren erbjöd sig att adoptera Göta, men för Johannes kändes detta svårt. I bild 2 ses Göta i knä på Hilmar. Utifrån andra detaljer i kortet bedöms det vara fotograferat år 1922.
Bild 7. Förstoring av bild 6, med tron att vi här ser Göta Norgren.
Johannes fick lön för sin politiska möda. Han etablerade sig som ordförande i Hörnefors kommunalfullmäktige, säkert till stort förtret för Frans Kempe. Den funktionen hade han under lång tid, mellan år 1919 till 1942. Han fortsatte sedan som ordförande i fattigvårdsstyrelsen fram till 1947. Den funktionen hade han egen erfarenhet av, då han lär ha yttrat:
”- Jag vet hur det är att vara fattig, så jag kan förstå dem som söker hjälp.”
Utöver politik hade Johannes andra strängar på sin lyra, eller snarare på sin fiol. Becken by har en stor musiktradition. Spel-Erik har vi berättat om tidigare, han komponerade och skrev ned sina alster i en bok som överlevt in i nutid och i svensk spelmanstradition. Spel-Erik dog 1871, således ganska långt innan Johannes dök upp i byn. En samtida musiker fanns däremot fotografen Algot Engström, på dragspel. Även Algot skrev ned sina låtar och lär ha distribuerat sina kompositioner till bland andra Andrew Walter. Att sedan får höra sina alster i radion under Walters namn var irriterande för Algot, berättar historien. Algot utvecklade även ett nytt notsystem, eftersom det traditionella inte var tillräckligt bra ansåg han!
Bild 8. Ett skolfoto taget inför jul, vid mitten av 1920-talet. Bilden är beskuren. Som tredje person i övre raden tycker man sig se Elsa Norgren, och tredje person i nedre raden tros vara Göta Norgren. I nedre högra hörnet känns Magda Jonsson igen. Vad hunden heter är okänt för stunden. Foto: Algot Engström.
Till skillnad från både Spel-Erik och Algot kunde inte Johannes läsa eller skriva noter. Kanske bidrog Algots nya notsystem till att förvirra Johannes. Många spelmän läste inte noter förr i tiden, utan man spelade på känsla och gehör. Johannes var flitig, både med att spela på bröllop och tillställningar samt att skapa ny musik. Kantorn i Hörnefors, Erik Näsman, hjälpte till att pränta ned Johannes låtarna i nothäften, och på det sättet har musiken överlevt. Ett annat namn som dyker upp är Erik Petterson från Hörnefors, som även han tycks ha nedtecknat musik från Johannes.
En av Johannes kompositioner hette ”Hembäcken”. Byborna i Becken kände igen sig i den låten, men Johannes berättade att det var bäcken hemma i Sunnansjö som åsyftades, till bybornas snopenhet. En låt som däremot får tillskrivas Becken är Björnö-Polskan, som vi ska återkomma till i en framtida artikel.
Bild 9. Johannes Norgren, ett foto ur boken Hörnefors Historia.
På ålderns höst, vid början av 1950-talet, förärades Johannes titeln ”Riksspelman”. Johannes dog den 29 augusti, 1956 i en ålder av 74 år. Han hade upplevt bortgången av två Amandor, hans sista fru Amanda Katarina Norgren dog 1948. Johannes tyngdes av mycket sorg, men han måste nog ha känt sig nöjd med sitt liv och sina insatser trots detta.
Avslutningsvis ska vi återge några ord från en av Becken-Webbens läsare, Allan Abrahamsson:
"-Trevligt att du tar upp Johannes Norgren i din serie. Jag har positiva minnen av honom. Jag var visserligen liten då i början av 50-talet men det måste ha gjort ett stort intryck på mig som liten grabb. Det var en stor händelse när farfar och han spelade tillsammans i farmor och farfars kök.
Jag fick berättas att han fick sparken från fabriken av Kempe, för sitt engagemang i fackföreningsrörelsen, att han hade stor familj, fattigt och eländigt, men fick hjälp av sina vänner så familjen kunde överleva. Han fick ju visserligen tillbaka jobbet efter några år, men det hade nog varit kämpigt innan. Turligt nog hade han sin fiol och sina vänner. Det gick ju bättre för honom sedan han engagerade sig kommunalpolitiken. Då fick han något av revansch."Allan Abrahamsson, 2012-01-20"
Vi fyller även i med några ord från Erik Norgren. Man vågar tro att Erik är släkt med Johannes. Han kommenterar en tidigare artikel i serien om Hörnefors Sulfitfabrik, och säger:
"-Hej och tack för en fantastiskt intressant historieskrivning. Beträffande bild 7 i A4 avsnittet tror jag att det är en skärmaskin för papper, Masson Scott, som installerades i skärsalen i pappersbruket i mitten på 70-talet. Det fanns för övrigt två stycken.
Erik Norgren, 2012-02-01"
Gunnar Engström, 2012-01-28
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se