Hörneå bys hemsida
web-redaktör:
lena.lindholm
kontakt

Hans Näslund - om 40-talets barndomsminnen

Hörneforsbor berättar

Startsida

Hörneå bys hemsida www.becken.se

Hans Näslund - om 40-talets barndomsminnen

Hans Näslund har i några återkommande mail till Redaktionen givit oss intressanta berättelser från förr. Mest har det handlat om 40-talet då Hans var ung i Hörnefors. I ett nytt mail 2017-03-18 fortsätter Hans om bland annat krigsåren, om lekar men även om vistelse på dåtidens Umeå Lasarett. Namnet Vitalis dyker upp i berättelsen, och hänvisning görs till tidigare artiklar om man vill läsa mer.

Gunnar Engström, 2017-03-19

Umeå Lasarett

Bild 1. Vi lägger in en bild på Umeå Lasarett, från ett vykort postat 1912. Bilden är hämtad ur Västerbottens Länsmuseums årsbok 2014, i en artikel om dåtidens sjukvård. Där berättas också om "badet" i källarplan till den runda operationsbyggnaden. I dessa lokaler har under senare år medicinhistoriska museet varit inrymt. Tyvärr har Västerbottens Läns Landsting, beslutat att riva de gamla delarna av sjukhuset. Hans Näslunds berättelse är extra intressant som historiskt dokument över "badet", som nu kommer försvinna.

Så här skrev Hans:

År 1940 var jag 6 år och inlagd på den isolerade barnavdelningen på Umeå lasarett. Det var någon gång januari - februari. Mitt vänstra knä och fotled svullnade. Man misstänkte något smittsamt. Det var glasrutor runt om på alla innerväggar. En kväll kom det in några finska krigsbarn. Dom var ledsna och en syster kom in till mej, och tog några av mina leksaker och gav till dom finska barnen för att muntra upp dem. På morgonen var barnen borta och leksakerna med dem. Det var en reumatisk sjukdom som jag hade, konstaterades det. Jag flyttades över till den reumatiska avdelningen. Det var en fristående byggnad kallad reumatiken. Min behandling där bestod bl.a. av att varje morgon bli nerkörd tillsammans med dom andra patienter till badet, som var en cirkelrund lokal i källarplanet, med behandlingsbås runt omkring. Där hade man i ett bås, en binge med värme fylld med lera, som östes upp och lades i dukar, som sedan lades över mitt onda ben. Man opererade även bort mina halsmandlar, samt lagade mina dåliga tänder.

På den tiden så skulle man hålla sig i stillhet när man var sjuk. Så jag fick ligga till sängs hela dagarna. På kvällarna så täcktes alla fönster över med mörkläggningspapp. Vi hade vårat rum där vi låg 2 pers mot älvsidan, och där på älven kunde vi se stora lastfartyg passera. Fartygen hade stora svenska flaggor målade på sidorna fram och bak, på dom grå sidoplåtarna. De var de så kallade lejdbåtarna, som skulle skyddas från anfall. På våren fick jag tillåtelse att gå ut. Det innebar att jag skulle sitta stilla på en bänk med dom andra patienterna, absolut förbjuden att springa omkring. Jag löste det med att sätta mig i gruset nedanför bänken, och göra små gropar i gruset som jag lade tändstickor över med stenar på, och jag hade byggt ett skyddsrum åt myrorna. Den lilla grabben hade ett krigstänk.

Så småningom så kom jag hem, förbjuden att bada kallbad, och att sparka boll. Ett minne från hösten var att det kom en man och tog mått på gasmasker till hela familjen. Vi barn tyckte att det var spännande att kanske få en gasmask. Men vi slapp de. Det var mörkläggning som gällde på kvällarna den första tiden på 40 talet. Min Pappa fick en inkallelseorder den här tiden. Han skulle inställa sig uppe i Karesuando vid Finska gränsen, där han låg i ca 2 mån. När han kom hem berättade han att en natt på förläggningen, så vaknade dom av en explosion. Man hade 2 ryssar som fångar i ett hus där, och nu så hade några finnar smugit sig över i vinternatten och lagt en sprängladdning under huset. Pappa försökte snabbt få på sig kläderna mörkret, rusade ut och mötte den ena ryssen som var alldeles vit av sågspån eftersom taket hade rasat in. Dom båda ryssarna klarade sig.

Efter den kommenderingen så hamnande pappa vid Tallbergsbron över Öreälven där en pluton gick vakt dygnet runt. Han berättade om långa vaktpass i vinternatten, där man långt i förväg kunde höra ånglokens stånkande uppför stigningarna. Han tillhörde då Landsstormen som till sin uniform hade trekantiga hattar, modell karolin med mörkblå uppvikta hattbrätten. Min kompis Lars pappa Vitalis var förlagd nere i Värmlandsskogarna vid norska gränsen. Det väntades ett tyskt anfall med stridsvagnar då, och soldaterna hade berättade Vitalis, bara några få skott var till sina gevär.

Det byggdes skyddsrum på flera platser i Hörnefors då, tredubbla lager med stockar, som lades mot varandra typ ryggåsstuga, ca 15 gånger 8 m med dubbla dörrar på gavlarna. Flyglarmet som var placerat på kommunalhuset och fabriken, provades varje måndag kl 12. Det mesta som inhandlades gjordes med kuponger från ransoneringskort. Kvällen före det skulle bli ransonering på kläder, sålde min pappa som var skräddare ut hela sitt lager av tyger som han hade, till folk som skulle få sina kostymer levererade längre fram.

Regementena K-4 och I-20 hade ständiga övningar i Hörnefors. K-4 kom med hästar som stallades i skogen. Soldaterna var beväpnade med karbin, en kortare typ av gevär, samt sabel. Det fanns gevärsställ utanför armétälten. I-20 hade övning i bajonettstrid, och en motorcykelpluton  hade körningar på en hinderbana. Vi barn var med dom hela dagarna. Vi stod i ring när sjukvårdarna behandlade ridsår på rekryternas stjärtar. Vi var med i markörgraven på skjutbanan och hjälpte till med att klistra över kulhål på tavlorna. Vi förvånades över att det kunde ligga spisbröd i soptunnan vid kokvagnen.

En kväll när jag var ute och cyklade, så ropade några soldater åt mig där dom låg med en kulspruta vid dammen. Du grabben åk ner till kafféet och hämta kaffe i termosen. Och jag gjorde det. Den cykel som jag hade var min mammas tunga Regent damcykel. Jag hade satt en bräda med 2 ursågade jack mellan ramarna, för att ha något att sitta på, med armarna högt där uppe på styret. Jag cyklade naturligtvis ikull på trädrötterna bakom järnaffären, och termosen sprack. Det hördes en svordom i mörkret när jag berättade om vad som hade hänt. Jag fick hämta kaffe i vattenflaskan sedan.

Det arrangerades något som kallades för riksmarschen för att hålla folk i trim. Man skulle promenera från Edlunds i Hörnefors och upp till Häggnäs fram och tillbaka. Varje tur noterades, och man fick ett märke efter ett visst antal promenader. På vintrarna hade man fältskytte på skidor, uppe vid sommarhemmet. Vi grabbar fick hjälpa till med markeringen ute på myrarna vid dom olika stationerna.

Radion i vårat hem gick hela dagarna, och förmedlade dramatiken ute i världen. Ett vanligt inslag i nyheterna var varningar om drivande minor runt våra kuster. Vi barn tog intryck av allt det millitära. Vi hade en millitär organisation. Svante var Kapten för han var ägare till ett par gamla benläder, som han bar. Gunnar var Löjtnant. Jag själv var Sergeant för jag hade en liten kikare som min mamma hade skickat efter hos Wennerlunds postorder i Borås. Vi ställde upp gänget, skrek och gav order, vi drog till backen nedanför Olgas hus i Bäcken (Hörneå by) på manöver med tross och tält. Svante hade tillverkat trägevär åt oss alla, med bajonett tillverkad av galvaniserad plåt. I geväret fans plats för patroner, tomhylsor med kulor som vi grävt fram i vallen på skjutbanan.

Vi byggde kojor i skogen av slanor och granris, ibland med vakttorn högt uppe i några träd med en signaltråd ner till kojan, där det hängde en liten klocka. Det eldades alltid. Affärerna delade ut reklampaket med kaffesurrogat gratis som vi kokade kaffe på. Vi använde det också som snus. Klädseln som min bror Henning och jag bar, var blåtvillsoverall med bälte och slidkniv. Pappa hade sytt militära båtmössor och fått två st över som Henning och jag fick. Blå gymnastikskor var också obligatoriska. En koja minns jag att vi grävde ner i sanden, 2 gånger 2 m och 1 m djup med slanor och granris över. Framför grävdes ett värn med en gång mellan värnet och kojan. I värnet stod en kanon tillverkad av några plankbitar, och ett svart pansarrör som elektrikerna brukar använda. Man tog en tomhylsa fyllde den med avbrutet tändstickssvavel, satte på en kula. Sedan lade man in patronen i röret, satte ett stearinljus under och efter ca 5 min så small det, och kulan flög ca 5 m.

Militärerna lämnade efter sig signaltråd i skogarna där man drog fram. Den var användbar till mycket. Det var en lackisolerad tunn koppartråd. En vinterkväll var jag och Gunnar i källaren i deras hus. Gunnar hade en liten elektrisk motor som drevs av ett fickklampsbatteri. Gunnar skruvade signaltråd på dom båda polerna, hämtade sin pappas stora gummi handskar och tog en tråd i var hand, gick upp i källartrappen och stack in trådarna i uttaget. Det small till och hela huset blev mörkt. Jag hörde Gunnars pappa Gösta ropa uppifrån köket, VAD I HELVETE. Då smög jag mej ut och hem.

Detta var min berättelse denna gång, allt det här står väldigt klart för mej i minnet. Det är kanske så att när man blir gammal så återvänder man till barndomen.

Hälsningar, Hans Näslund, 2017-03-18

Ungdomar 40-tal Hörnefors

Bild 2. Glada ungdomar från förr, och kanske 40-talet. Tyvärr har vi inte namn på dessa ungdomar. Vi vet inte ens var det är fotat, men förmodligen dokumenterat av byns egen Algot Engström.

 

Hörneå bys hemsida www.becken.se