Hörneå bys hemsida www.becken.se
Artikel 3
Gunnar Nordahl: Mitt liv med läderkulan,
- ur FIB 1953
Nu då, får vi höra om fotboll och Gunnar Nordahl, eller blir det ytterligare nördigheter om ”kulturhistoria”? Ja visst, nu blir det om fotboll och Gunnar ur tidningen Folket i Bild (FIB) 1953. För nytillkomna läsare, läs tidigare artiklar i serien och om Rune Öströms förtjänst. Reportern och FIB-journalisten vi här ska referera är lite anonym av sig, men identifieras med initialerna A.H. Han inleder med följande ord:
”Gunnar Nordahl, vårt lands mest framgångsrike fotbollscenter genom tiderna, trefaldig guldmedaljör, olympisk guldmedaljör i London 1948 och just nu fruktad centerkanon och proffsspelare i Milan F.C. i Italien, kommer att i en serie artiklar berätta om sina upplevelser. Här följer nu inledningen, om barndomsåren och ungdomstiden i Hörnefors i Västerbotten där Gunnar Nordahl bodde fram till år 1940.”
FIB hade en ”serie av artiklar”, men det ska förtydligas att Becken-Webben begränsar sig till den första av dessa, den om ”barndom och ungdomstiden i Hörnefors”. Texten är ganska personlig, och många ord är nog Gunnar Nordahls egna. Han inleder:
”-Jag föddes i Hörnefors den 19 oktober 1921. Vi var då åtta syskon och när mina yngre bröder föddes blev vi tio.”
Gunnar fortsätter med att berätta att hans ungdoms Hörnefors hade knappt 800 invånare. Och, nästan alla arbetade vid Fabriken. De som arbetade var de så kallade ”familjeförsörjarna”. Med detta menas nog männen. Även Gunnars far jobbade vid Fabriken, och det skulle även Gunnar sedermera göra. I Becken by var det färre som jobbade - på Fabriken. Vissa roade sig med fotografering.
Bild 1. Här ses Hörnefors juniorlag, år 1934. I mitten i bakre raden står Gunnar Nordahl. Fotografen är okänd, inte helt omöjligt Algot Engström. Färgerna är sentida, av konstnärlig art.
FIB-rubriken ”Fotboll och räkning var starkaste ämnena i skolan” visar på en intressant kombination. Att bli framgångsrik i sport kräver skärpa, är skribentens erkännande ord. Gunnar berättar att han och familjen bodde i en av barackerna som Fabriken erbjöd, i ett rum och kök. En bild på en sådan barack sågs i den föregående artikeln . Gunnar menar att familjen var stor och lägenheten liten och därför måste barnen vistas utomhus. Sysslan som tog överhanden var att spela fotboll. Gunnar berättar om en gummiboll han ”lattjade med”. På rasterna i skolan blev det fotboll. Gunnar erinrar att han en gång fick beröm av magistern, och att det var för just hans talanger i fotboll och räkning.
Gunnar blev bra på boll. På den här tiden ”så fick ju inte barn heller så många leksaker, men en boll hade man ju alltid.” I annat fall fick man låna av kompisar. Gunnar verkar inte ha haft en egen fotboll. När han blev ”mognare” så fick han istället låna en boll av ”klubben”, med andra ord en ”läderkula”.
Gunnar urskuldar sig med att man inte enbart höll på med fotboll, utan även lekte med annat. Här verkar just Hörneån ha varit populär, att simma och dyka i. Däremot var strömmen för stark, och dessutom var det kallt, så man blev inga ”vattendjur” som Gunnar sa. På vintern spelade man istället bandy på isen, men isen var dålig. Bandyn slog aldrig igenom i Hörnefors menade Gunnar, men fortsatte, att bygden istället blivit banbrytande på ishockey. Gunnar åkte även skidor och vann en tävling en gång. Denna skoltävling var 2.5 km lång, i töväder. Gunnar menar att det var styrka som krävdes och inte teknik, och just därför vann han denna skidtävling.
FIB-tidningen ger rubriken ”Vallon och vikingablod”. Gunnar säger sig ha varit kraftig och knubbig som liten. Det sades att Gunnar liknade en fotboll redan vid födseln. Sedan påpekar Gunnar att han återkommande fått frågan varför han ser så ”italiensk” ut, sedermera proffs i Italien som han blev. Frågan utvecklar sig till ett intressant svar.
Bild 2. Gunnar och Gunnar; han till vänster är artikelns Gunnar och till höger står skribenten Gunnar. Den förra Gunnar var ganska mörkhyad, och ser onekligen italiensk ut, minst sagt, i det närmast bronsfärgad! På marken ses en glödande kula. Den återkommande läsaren undrar säkert om den kom från Granberget, att läsa om på annat håll inom Becken-Webben.
Brodern Knut Nordahl verkar ha varit föremål för en tidigare FIB-artikel, och där berättat om en ”jämtländsk sjörövare” som härjade i Italien och Medelhavet. Från denna sjörövare härstammade Nordahlare. Annars sägs mamma Nordahl ha varit av seg bondesläkt och Pappa Nordahl är Vallon. Ur denna kombination fick Gunnar sitt mörka anlete. Dessutom refereras till en härstamning från ”vikingar”, och det är fullt rimligt att anta.
FIB-artikeln fortsätter under rubriken ”Svagdricksutkörande fotbollsspelare”. Gunnar gillade alla bollspel, och radar upp: brännboll, ping-pong, tennis och handboll i skolan. Men, vid 13 års ålder förändrades livet; skolan upphörde, jobb krävdes, och Gunnar erbjöds samtidigt att bli ’center’ i juniorlaget. Detta med arbete var krav från Pappa Nordahl, som inte tillät några dagdrivare. I två år langades 5 L och 10 L flaskor med svagdricka från häst och vagn, ett arbete som Gunnar berättar om i goda ord.
Direkt då svagdrickan var klar om dagen tog det andra vid, på fotbollsplanen utmed Hörneån, och ganska ”mitt i byn” som Gunnar beskrev det. Skribentens Gunnar önskar kommentera, att planen som Gunnar berättar om inte är densamma som dagens ”Nordahlsvall” i centrala Hörnefors. Istället låg fotbollsplanen på annat håll, och kan till och med ses i bild på Becken-Webben. Här spelades duellen mellan Hörnefors och Lycksele år 1953 som Torsten Andersson skrev om. Med risk för helt felaktiga konklusioner så tros planen vara densamma som finns kvar bakom ”idrottshuset” halvvägs ned till Fabriken. Denna ligger ju knappast ”mitt i byn” som Gunnar beskrev den. Återigen spökar begreppet Hörnefors ”centrum”, som inte avsåg enbart bebyggelsens centrum utan även Fabriken, vilket diskuterats tidigare. Med denna tolkning blir Gunnars centrum ”mitt i krysset”.
Bild 3. Gunnar Nordahl tränade fotboll. Detta gjorde han istället för sånt som här ses från det närliggande Becken by.
Att spela fotboll gav sig naturligt, menade Gunnar, då det inte fanns så många ”frestande nöjen” man kunde sysselsätta sig med i Hörnefors. Möjlighet till bio och dans erbjöds bara en gång i veckan. Finns det någon biograf i Hörnefors idag, och hur ofta är det dans kan man även fråga sig? Hade Gunnar varit ung idag hade det nog blivit ännu mer fotboll!
Hörnefors ligger förvisso söder om polcirkeln, fortsatte Gunnar, men sommarnätterna var långa och det var svårt att ens komma sig för att lägga sig. Skribentens Gunnar tolkar detta resonemang med att Gunnar istället spelade fotboll på kvällar och nätter. En reflektion är att dåtidens sportanläggningar inte hade samma ljusanläggningar som idag, med belysning på megawattnivå. Hörnefors, till skillnad mot södern hade däremot en oändligt mycket starkare lampa - kvällssolen. Det vanliga är att folk söderut menar att det är så mörkt i Norrland, men, bollen är rund! Och hur man än vrider och vänder på bollen är den fortfarande rund. Med andra ord är det lika ljust överallt, men med dygns, årstidsvariationer och solvinklar.
Bild 4. Dekadensen som Gunnar Nordahl undvek med läderkulan istället för revolverdueller i Becken by. Detta är ändå inget i jämförelse med Meadow Lake (Ängersjö).
När Gunnar sedan började på Fabriken så slutade skiftet kl 10 på kvällen. Därefter blev det fotbollsplanen för en ”kickstund”. Först därefter ”lommade han hemåt”. Gunnar menade att fotbollen var ett sätt att råda bot på ”tråkigheten på landsbygden”. Fotboll var bättre än att ”spela kort, supit”, ”gått på bus” eller ”bara stått och hängt i någon vägkorsning”. Bröderna Nordahl var ”ungdomsklubbister”, och särskilt brodern Bertil var trogen alla klubbmöten.
Bild 5. Att hänga i en vägkorsning i Becken by, det var inget för Gunnar Nordahl inte! Nä, Gunnar det var en reko grabb, alla tiders, hyvens!
Det blev mycket extra jobb för mamma Nordahl, med tvätt av leriga fotbollskläder och laga fotobollsstrumpor. Dessutom blev det dyrt med nednötta fotbollsskor. Gunnar menade däremot att hon ”var med på noterna”, men utan att intressera sig. Inga mödrar på den tiden kollade på fotboll, hävdade Gunnar. Kanske var det så, undrar skribenten Gunnar, att dylika nöjen fick stryka på foten till förmån för tvätt av fotbollskläder och stoppning av strumpor.
Bild 6. Pappa och mamma Nordahl. Herr Nordahl pekar med fingret och ropar ”SKJUT SKJUT GUNNAR!” Man kan ju inte sticka under stol med att även mamma Nordahl kollar på fotoboll, apropå det som annars berättas i texten. Man noterar mamma Nordahls bestämda min, att "GUNNAR, GUNNAR SMUTSA INTE NER TRÖJAN!"
Pappa Nordahl visade å andra sidan sitt tydliga gillande till fotbollssönerna, och tyckte om ”friska tag”. Han ropade ”Skjut Skjut Gunnar”. Gunnar vill mena att det var fadern som bidrog till skjutvilligheten, då han inte önskade göra fadern besviken efter allt ropande. Det var ”krut i dojan”. I en nylig hyllning till en annan Hörneforsprofil - Bert-Åke Varg - sjunger sonen Pontus Varg om ”Nordahls fyrverkeri”. Det är just detta skjutande som blev till ett fyrverkeri. Gunnar var en legendarisk kanonskytt. Under sin tid som professionell spelare i Italien beskrevs han som ”Il Cannoniere”.
Apropå ”Il Cannoniere”, hade Gunnar blivit proffs i England hade han ju hetat ”Gunner” Nordahl! Gunner betyder just ”skytt”. En utvikning - skribenten, med samma namn, råkar heta just ”Gunner” på sitt US Social Security Card, ett misstag som skribenten är oskyldig till. Ett ’social security number’ krävs för arbete i USA. Nog för att det är vanligt med vapen i USA, men att anställa någon med namnet Gunner! Is that a nick-name(?), var en vanlig fråga som krävt mången förklaring, ett namn som inger viss respekt dock. My name is Engstrom - Gunner Engstrom – don’t fuck with me! Som taget ur en gangsterfilm snarare än ett fotbollsreferat ur Folket i Bild.
Bild 7. Gunnar Nordahl från vänster försöker ta kontroll över läderkulan från Gunnar till höger. Den senare verkar stå orubblig, som drabbad av betongfot, eller snarare brons dito. Den springande Gunnar Nordahl får sitt livs överraskning när den förmodade läderkulan visar sig vara gjord av annat material, och som gjuten i marken. Ett riktigt ”hat-trick”, med tomtemössa i juletid.
Oavsett namn och uttryck, Gunnar Nordahl ingav respekt och vördnad, nu som då, något för Zlatan att sikta mot. Tidningen FIB från 1953 bjuder på spännande läsning, inte minst många språkhistoriskt bevingade K-märkta ord och uttryck från förr. I nästa artikel återkommer vi till Gunnar och hans första landskamp.
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se