Becken skidstadion

Skog och fritid

Startsida

Becken skidstadion

Även om skotrarna brummar i skogen så lever skidan, utan motor. I gamla tider var skidspår ett naturligt inslag i vintervardagen. Att så var fallet kan bland annat ses på sidan om ’historisk sport i byn’. Mot slutet av förra årtusendet syntes skidan ha multnat bort och dess spår i skogen lyste med sin frånvaro. Fenomenet ersattes med bensinånga, tvåtaksolja, ett omisskännligt ljud och breda spår i snön med allehanda trädtoppar utspridda kors och tvärs. Det är svårt att undgå andemeningen i dessa ord. Men, skribenten som naturligtvis inte har en skoter, må erkänna att skotern är här för att stanna. Kanske tvingas man inhandla ett dylikt fortskaffningsmedel, om än avsett för timmer och ved.

Becken skidstadion

Bild 1. (OBS - för uppdaterad karta 2010-02-09- tryck på länk) Beckens skidanläggning. Spårlängden lär ha summera till nästan 30 km. Spårlängden idag (29 januari, 2010) är dessvärre 0 km. Spåren ligger där men täckta av en halvmeter snö, kan man säga. Vid snöflingan i mitten av kartan ses Becken Skidstadion. Röd bana – 15 km - Sven-Eriks spår.  Blå bana – 5 km – Hahlins spår. Turkos bana – 2 km – Lenas Granspår. Grön bana – ca 1.5 km  – Engströms snårspår (bitvis svårforcerat).

Att färdas på två brädlappar, eller plastskenor, genom snön är avkopplande och nyttigt. Som hälsobefrämjande insats i Becken by har spår arbetas upp i skogen. Denna pretentiösa ambition är dock ett minne blott, på grund av det myckna snöandet under veckan som gått. Som kulmen på denna historia ringde bybon Sven-Erik Bergström på kvällen den 24 januari. Han berättade att han, och medarbetare, stökat fram Helge Erikssons välsvetsade och historiskt kända spårsläde. Man hade dragit denna hela 15 km genom Becken-skogen och ända in på Ängersjöområdet. Sven-Erik måste dock erkänna att han dragit släden med skoter och inte med handkraft. Ett mycket fint spår fanns nu till gagn för alla som önskade motionera och se naturen på nära håll. Men, så inte idag. Förhoppningsvis startar Sven-Eriks skoter igen så att han kan dra upp spåren ånyo.  

Skidspår

Bild 2. På kvällen den 26 januari gjordes försök att färdas utmed Sven-Eriks nya skidspår. Snöandet hade dock gömt det fina spåret. Man noterar avsaknad av spår i elljusspåret. Läsaren påpekar nog att även elljuset saknas, men detta är medhavt. Man bör dock ha med extra batteri, annars kan det bli extra besvärligt, både avsaknad av spår och ljus.

Skidspåret, kallat ”Sven-Eriks spår”, kan beskådas i schematiskt utförande i bild 1. I klartext anger Sven-Erik följande. Spåret börjar i centrala byn ned mot bäcken, start och mål för alla skidtävlingar (Becken skidstadion). Det viker av över åkern mellan ”Håkan och Per” (dock, Per och AnnaLena Fredrikssons hus bebos idag av nyinflyttade bybor, ska sägas). Därefter löper det över Lill-långmyra och Rävelmyra (läs om röset) invid fågelkojan. Därifrån nås älgtorn 42 och grusgropen, och vidare mot korsningen Ängersjövägen/Brännavägen. (Dessa vägar rekommenderas inte för den normale bilföraren som ämnar sig till Ängersjö). Härefter löper spåret bredvid skoterleden i riktning mot Ängersjö, viker av över kraftlinjen på västra sidan av Mjösjön (dvs Ängersjösidan) och passerar över norrspetsen av Mjösjön. Tillbaka stakar man sig fram över myren och mot civilisation och Becken-skidstadion. Den sista sträckan är lite oklar, i mån spåret i själva verket är ett "återvändsspår".

För läsare som inte har lokalkännedom om ”Lill-långmyra” och andra begivenheter refereras till bild 1. Kör man fel kommer man antingen ut på E4, till Ängersjö till Gräsmyr eller via urskogen till Norge. Skribenten önskade prova Sven-Eriks spår innan det var för sent i snöyran. Bild 2 visar denna upplevelse. En bit in i urskogen inses dessvärre att projektet är förknippat med en del möda, i kolsvart mörker och vinande snöbyar. Man tvingas vända om (bild 3).

 

Skidspår

Bild 3. 	
		Tillbaka hem man hoppas komma får,
		i sena nattens vinter. 
		I snön syns ännu skidans spår, 
		man hoppas att skidan inte slinter. 
		(ironiskt menad poesi)    

Gunnar Engström, 2010-01-29