Hörneå bys hemsida
web-redaktör: lena.lindholm@becken.se
kontakt

Allhelgonahelg i Hörneå

Folktro och seder

Startsida

Hörneå bys hemsida www.becken.se

Allhelgonahelg i Hörneå

En eftertankens helg, när ljusen skimrar i mörkret på kyrkogården. Sommaren har somnat in men snart kommer den ljusa vintersnön. Gamla tiders bybor har även de somnat in, men minnet av dem lever kvar som snöflingor i vinden. Man ser dem framför sig men de flyktar bort för handen. Denna melodramatiska eftertanke gav vid handen att Becken-Webben på något sätt bidrar till minnet av gamla bybor. Byahemsidan har många dammiga artiklar, kan tyckas.


I en för Becken-Webben gammal artikel, 2009-01-03, berättades ”Till minne av gamla Hörneåbor”. Döden var en i högsta grad levande händelse. Påkostade brev skickades runt som bjöd in till begravningsakt och till det efterföljande och obligatoriska konditoribesöket. Samma sak gäller idag, men möjligen har döden blivit mer anonym. Vi lever i tron att sjukvård och samhälle ska rädda oss från allt, in i det sista. Förr var man mer utelämnad till händelsernas oundvikliga makt.

Rickard Engströms begravning

Bild 1. Ett foto av Algot Engström, från begravningshögtiden efter sin broder Rickard, 1943. Rickard Engström var skribentents farfar. Många ansikten känns igen, kanske mest av intresse för byns läsekrets. För att nämna några är ”pojken” längst fram till vänster i bild Holger Engström, nyss fyllda 80 år, 2011. De två herrarna i första radens mitt är Konrad, en broder till Rickard, och till höger om honom ses Ernst Lundström, fosterson till brodern Erik Engström. De två unga damerna till höger är Berith och Judith, och just bakom dem ses Gerda, alla Engström och vitala idag (sedermera gifta Bergström, Jonsson, och Davidsson). Den äldste sonen Lennart (skribentens fader) ses på trappan mitt i bild, med handen på farsturäcket och med allvarlig blick ut över gården. Denna, allvarets stund i ungdomen, fick skribenten själv erfara då Lennart oturligt gick bort 1978. Många av de idag avlidna i bild, liksom fotografen Algot, fick sig ett ljus på sin grav i helgen som gick.  

En kommersiell influens från andra sidan havet trycker på, Halloween. Detta hav är inte nödvändigtvis Atlanten utan snarare Nordsjön, eftersom traditionen har sin grund i Skottland och på Irland. Därifrån har det slagit rot i USA via emigranter på 1800-talet. Om man ger sig ut på lite historisk villfarelse kan man spekulera i att Skottland och Irland var influerade av vikingarnas utflyttning till dessa länder för drygt 1000 år sedan. Är det så att Halloween, till någon del, är en tradition i retur till Sverige, av ”hedniskt vikingaursprung”? Denna spekulation får sig dock ett brådstörtat slut då man inser att Halloween har sitt ursprung från kelterna, före deras kristnande på 400-talet och således innan vikingarna hittade dit.


Halloween och dess ”spöken” rimmar dåligt med Allhelgonahelgens budskap. Begreppet Halloween sägs komma ur uttrycket ”All Hallows' Eve”, med andra ord ”Alla Helgons Afton”. På så sätt låter den identisk med det svenska namnet på helgen, men det keltiska ursprunget till spökandet hette snarare ”Samhain”. Den kristna kyrkan var påhittig i att undertrycka hedniska traditioner. Påven Gregorius III flyttade helt sonika den kristna helgen ”Alla helgons dag” från maj månad till den 1 november istället. Detta utspelade sig på 700-talet. Att utplåna spökseden gick dock måttligt bra. Istället flöt kristna och hedniska traditioner ihop, och spökandet kring Halloween levde kvar i ny tappning.

Danske Jansson

Bild 2. Luffaren ”Danske Jansson” sitter och metar i Mjösjön, för nästan 100 år sedan. Läs mer i texten om Danske Jansson. Foto av Algot Engström, ur Gerda Davidssons arkiv. Fotot tros vara ett av ytterst få som förevigat luffardrängen. 

Halloween, eller snarare den keltiska ”Samhain”, var en skördefest. En rova holkades ur och fylldes med glödande kol. Rovan symboliserade smeden Jack’s huvud, därav namnet ”Jack-o'-lantern”. Smedens dåliga leverne fick till följd att han inte fick komma in i det eftertraktade dödsriket. Istället blev Jacks öde att irra runt på jorden och lysa sig fram med en lanterna i form av en rova. Mer om detta går att läsa på nätet.

 
I sökandet efter bilder till denna artikel råkade luffardrängen ”Danske Jansson” komma med (bild 2). Han var inte ett spöke och inte en sed som tillhörde Allhelgona. Han förknippas istället med skördetid, så därmed finns en koppling till den keltiska traditionen. Han sökte sig söderut under vintern, hur långt förtäljer inte historien, men han pratade en dialekt som förknippades med detta väderstreck. Kanske kom han från Örnsköldsvik, och det låg ju nära Danmark, därav hans namn. Danske Jansson sov i regel bland höet i ladorna och hjälpte till med slåtter och skörd. Det förstås att han var en omtyckt men samtidigt lite mytisk person. Han hade det knapert, spelade tvåradigt dragspel och halstrade småfisk han metade i sjöarna, förutom den mat han fick av bönderna. Personer som Danske Jansson bidrog till dåtidens mystik, så något behov av Halloween fanns knappast.

Alver

Bild 3. Alver uppstigna ur sumpmarken, den till höger heter Gerda Engström, den vänster förblir okänd för stunden. Skördetid för potatis eller rovor förmodas. Möjligen utgörs håret av rötat lin, eller, ”vanligt ogräs”.

I dagens upplysta värld tror vi inte på spöken, eller, så borde vi göra så med tanke på alla olycksaliga händelser som utspelar sig runt om i världen. Förr fick spöken av olika slag ofta skulden för allsköns obegripligheter och onaturliga fenomen som tilldrog sig. Spöken fanns det gott av (se separata artiklar), och många likheter ses med den keltiska traditionen.


Gengångaren, eller med ett lokalt uttryck ”skrömta”, var en död person som återkom i jordelivet. Han kunde ha huvudet under armen, och vara genomskinlig, och dök upp när man helst inte så önskade. Egentligen borde just Becken by ha många och riktigt gamla skrömta, eftersom skogen runt byn är översållad med bronsåldersgravar. Att gravsättas på detta sätt (i mån det varit så kallade skelettgravar) var just i syfte att den döde, hövdingaman eller kvinna, skulle leva kvar och skydda bygden mot olyckor och inkräktare. Förr eller senare blev väl de boende så rädda själv att man tvingades plundra graven och kanske brände upp resterna för att den döde skulle komma sig till himlen (solen) på ett bra sätt. Andra som fick förmånen att direkt återförenas med himmel och jord, gick upp i rök, bildlikt talat. Utan att gå in på detaljer om malstenar och annat, så lades resterna till vila vid någon vacker helig sten i naturen. Sådana gravplatser finns sannolik i oändligt mängd i områden runt de idag synliga gravrösena, i skogen utanför husknuten. Den arkeologiska kunskapen om just denna tid och dess gravseder har formligen kommit upp i dagen i och med E4:ans nya dragning förbi Uppsala (läs mer i boken: Försvunnen Värld, Maja Hagerman, Nordstedts förlag, 2011).

Skrömta

Bild 4. Två ”skrömta” som man gärna önskade träffa. Till vänster ses Rickard Engström, med hund och gevär, och till höger tror vi oss se herr Söderman, även han med hund och gevär. Bilden tillskrivs Algot Engström som förevigat de prydliga jägarna någon gång då det begav sig.

Således finns grogrund till spökande sedan tusentals år, som sedermera blandats upp med kristen tradition. På detta sätt skiljer sig inte Becken by från det som utspelade sig på Irland och i Skottland. I detta sammanhang måste dock tilläggas att forntidens bybor, likt idag, i allra högsta grad bemödade sig med att ”hedra minnet” av sina anförvanter. Många ton av sten har burits och travats till ståtliga högar. Som tur är synes alla gravrösen ha plundrats så att den döde kunnat komma ut. En reservation gäller dessvärre Ravelkläppsröset, som vi återkommer till i en separat artikel framöver. Bröderna Rav, som återges på bild på annat håll inom Becken-Webben, kan förmodas ”gå igen”.

Gunnar Engström, Allhelgonahelgen 2011-11-06

Hörneå bys hemsida www.becken.se