Älvorna och Vittra i Hörneå

Folktro och seder

Startsida

Älvorna och Vittra i Hörneå

I somras när jag badade i Mjösjön, simmade jag in i ett fångstnät av långa, gröna trådar. Jag tror att det var Näcken eller Sjöfrun eller möjligen något sjöodjur som försökte fånga badare i sitt garn. Jag lyckades dock slita mig loss och jag fick med mig härvor av dessa magiska trådar. Kanske kan de vara till nytta om man träffar Älvorna, Vittra eller Skrömta på myrarna på vägen hem från sjön. Jag tror att Älvdrottningen bor på andra sidan Mjösjön. Man hör henne ropa ibland men jag har aldrig sett henne.

Sjöfruns trådar i Mjösjön

Badande hemsideredaktör insnärjd i Sjöfruns eller Näckens fångsttrådar

Jag, som kommer från Västergötland, har egentligen aldrig haft någon relation till vare sig Vittra eller Skrömta. Älvorna och Trollen kände jag förstås till sedan tidigare. De stiftade jag bekantskap med redan som tvååring när jag fick Elsa Beskows ”Tomtebobarnen” i present. I Tomtebobarnen skymtade ett gammalt bergstroll (men den sidan var så otäck att jag bläddrade förbi den) och på kvällarna kom små vackra vita älvor fram för att dansa i månskenet.

Jag tror att Tomtebobarnens älvor var snälla. Det var långt senare jag fick höra om Älvdrottningen. Hon lär vandra omkring över ängar, skogar och myrar under vackra sommarnätter. Hon söker ögonkontakt med ogifta ynglingar. Om männens blickar möter Älvdrottningens blir de för evigt hennes fångar – förblindade och förhäxade av hennes trollkraft. Skogsrået sägs ha ett liknande betéende. Troligtvis är Älvdrottningen och Skogsrået släkt.

Alla som besökt Mjösjön under ljusa sommarnätter vet att älvorna dansar där. När skymningen faller samlas de lätta, vita älvorna över vattnet. Man ser dem också dansa på Mjösjömyren. Jag tror att de samlar ängsull där - för att spinna garn till vinterkläder. (Något jag också lärt mig av Elsa Beskow.) Det ligger förstås nära till hands att tro att Mjösjöälvorna är av den snälla karaktär som beskrivs i Tomtebobarnen. Helt säker kan man dock inte vara, så ogifta unga män rekommenderas att undvika att möta älvornas blickar.

Vittra hade jag dock aldrig hört talas om innan jag flyttade till Västerbotten. Enligt Wikipedia är Vittra av norrländsk börd, knutna till fäbodkulturen.  Själv stiftade jag min första bekantskap med Vittra när jag besökte ”Sagostigen” vid sjön Malgomaj, något norr om Vilhelmina. Sagostigen är ett utflyktsmål som kan rekommenderas. Här kan man lära känna alla de väsen, som man så sällan ser men ofta anar. I forsen sitter desstuom Näcken och spelar fiol!

Näcken vid Sagostigen

Näcken spelar fiol vid Sagostigen vid Malgomaj.

Här på Engströms gård lär Vittra ha spelat en avgörande roll under tidigare tidsepoker.  På 1800-talet skall Vittra ha framtvingat en total förflyttning av ladugården. Denna låg tidigare vid, det dåvarande, bostadshusets södra sida. Där ”gick det bara inte” att ha den. Korna mjölkade inte och det var sjukdom och elände i ladugården. Det visade sig att ladugården låg i ett stråk, av vital betydelse, för Vittra. Det var en plats som de inte kunde avvara. Gårdsfolket blev helt enkelt tvungna att bygga en ny ladugård på andra sidan huset. Detta kan förstås betraktas som en stor och ganska drastisk eftergift gentemot Vittra men, som sagt: ”det gick bara inte att ha kvar ladugården där den låg”.

Under en ”midsommarutflyktskväll” vid Mjösjön berättade grannen Ulf Hahlin historien om hur en ung flicka från byn rövades bort av Vittra. Flickan fick växa upp hos Vittra och när hon blev giftasvuxen skulle hon således giftas bort med en ”vittra-pojke”. Den unga bruden våndades och led. Hon stod vid altaret i Vittras vackra, förtrollade bruddräkt och med den trolska, glittrande brudkronan på huvudet. Hon ville ju verkligen inte gifta sig med Vittra, men hur skulle hon kunna vägra? Plötsligt kom hon på en idé! Hon hade hört att Vittra inte tål att höra Guds eller Jesus namn. Därför vände hon sig, mot de församlade Vittra, och uttalade högt och ljudligt just dessa namn. Vittrorna gav då ifrån sig de mest fasansfulla skrin, de vände mot skogen och flydde från bröllopet . Men en av vittrorna sträckte ut handen och slet av flickan brudkronan. Kronan var tung och vass och den skar så djupt in i flickans ansikte att detta förblev vanställt på ena sidan. Den bortrövade flickan kunde återförenas med familj och vänner i Hörneå, men varje gång hon såg sig i spegeln mindes hon Vittra, bortrövandet och det avbrutna bröllopet.

Det är tydligt att det finns Vittra här i trakten. SvenEric Bergström berättade en annan historia under en grillkväll. Det var SvenErics bror och dennes kamrat, som var vid Mjösjön och fiskade. (Kanske kan detta ha varit på 60-talet.) Plötsligt stod Vittra-drottningen vid sjöns andra sida. Pojkarna tittade förskräckta på henne och på varandra. Lyckligtvis hade de ju ändå sjön som skydd mellan henne och sig själva. Då bad Vittra-drottningen pojkarna att komma över till henne. De nekade förstås men drottningen upprepade sin uppmaning. Pojkarna nekade igen och de funderade nog på att avbryta fisket. Då tog drottningen till orda ännu en gång: ”Då kommer jag till er” sade hon och började gå mot dem, på vattnet. De unga fiskarna blev så rädda att de lämnade alla sina fiskeredskap och rusade från sjön, hem igen. De undkom Vittra-drottningen men de vågade aldrig gå tillbaka för att hämta fiskespöna.

Huruvida det var en Vittra som Erik Bergström, 1946, berättade om för Västerbottens Folkblad, det kan man inte vara säker på. Klart är dock att det handlade om ”trolltyg”. Berättelsen finns återgiven i artikeln ”Erik Bergström 90 år”. Den handlar, i korthet, om en präst och en bokhållare som fiskade en natt vid Mjösjön. Då kom en gammal kvinna och bad dem om mat. Då kvinnan erbjöds en smörgås försvann hon. Som tack för maten gav hon männen en osedvanligt god fiskelycka.

Klart är att goda relationer till Vittra är eftersträvansvärt. När ladugården byggdes på rätt ställe gav korna mjölk och när maten delades med Mjösjöns trollkvinna blev fiskfångsten god. Möjligen skulle Vittra behöva tillfrågas inför placeringen av våra nutida bikupor. Kanske beror sommarens svärmningar på att Vittra är missnöjda med valet av boplatser för bina.

Det sägs att även Skrömta har skymtats i Hörneåskogen, han har till och med fångats på bild på hemsidan. Skrömta presenteras närmare i artikeln om Allhelgonahelg i Hörneå.

Redaktionen ser fram emot att få ta del av bilder och berättelser om Dina, eller någon annans, möten med Älvorna, Vittra, Trollen eller Skrömta. Skriv och berätta!


Hörneå 2011-11-06 Lena Lindholm